SM-guld i min älskade stad

Det har blivit en tradition att springa SM 100 km sedan den dagen då jag för första gången provade sträckan 2012 i Adak och då vann ett SM-guld. Sedan dess har det blivit ytterligare ett samt två silver. En fin tradition. Men då ingen klubb tog på sig att arrangera SM 2016 fanns ett problem. Men sådana är till för att lösas och genom att jag hittade en projektledare i David Pantzare, hade en klubb som stödde projektet, en stad som skulle arrangera SM-veckan och att jag själv lovade att hjälpa till så löste det sig. Och på vilket sätt dessutom. Det allra bästa. Jag skulle få springa i mitt älskade Norrköping. På hemmaplan. Vilken grej. I onsdags var det dags.

Kom till starten en halvtimme innan. Allt var på plats. Tidtagning. Flaggvakter. Energibord. Koner. Löpare. 100 kilometer att springa vilka skulle tillryggaläggas på en 2 km lång slinga genom Skarphagens bostadsområde. 50 varv. Kan låta fruktansvärt för den oinvigde men bra för oss då vi skulle ha tillgång till energi och support ofta, se mycket av våra medlöpare, och dessutom tangera start och målområdet varje kilometer. Detta kändes tryggt och fint. Det var bara att kuta iväg då starten gick vid 08:00.

Banan då. Ni får hänga med ett varv. Först förbi den allmänna energistationen där det fanns vatten, cola, sportdryck och ett blandat utbud av ätbara saker. Även pannkakor vid lunchtid. Men dit hade vi inte kommit än, utan vi springer vidare förbi borden där deltagarna fick placera ut sina egna grejer. Där står supportande pojkvänner, flickvänner, fruar, äkta män, kompisar, föräldrar och tränare. Sedan kommer vi till en några hundra meter lång raksträcka på en cykelväg kantad av ett stort fält och några träd som svänger av vänster mot en högersväng in på vanlig väg där ångtvättbilen står placerad och sprutar en jämn dusch på den som vill. Ett steg ned för en trottoarkant för att undvika vattenpölen. Ingen fara nu, men kanske kan bli. Vi får se. I nästa vänstersväng sitter en man på sin garageinfart. Han har tillverkat ett litet bord av en pall och kommer att sitta och heja hela loppet förutom en timme då han blir tvungen att göra ett ärende. På andra sidan gatan har en snigel börjat ta sig över vägen. Ett självmordsprojekt kommer det visa sig.

Raksträcka igen innan vi svänger ut på Kärrhagsgatan ivrigt påhejade av de entusiastiska flaggvakterna. Efter att vi svänger vänster igen börjar vi närma oss start och målområdet. Glada flaggvakter är ett signum för denna tävling och vi passerar ytterligare en. På området har många vikt sin dag för att heja på oss i sällskap av ännu fler som har tagit kortare men lika värdefulla skift. Vi hör lite musik. Kanske ropar något ord till supporten om vad vi vill ha oss till livs i varvningen. Springer vidare höger och får hejarop och analyser av människor i trädgårdarna. De blir fler under dagen. Fler stolar bärs ut. Bara 48 varv kvar. Bara 43 varv kvar. Varför springer vi. Vill vi ha en öl. Skämten haglar. Men de sitter där. Hela dagen. Wow. Vilket stöd. När vi kommer ut på Kärrhagsgatan igen ser vi att en familj med vänner äter frukost i trädgården. De kommer också att spendera hela sin dag på tomten och ute på gatan. Barnen frågar om jag vill att de kastar en vattenballong på mig. Jag är inte sugen men ger en high five. Andra har tackat ja. Det ser man på backen. I slutet av gatan sitter tre damer i brassestolar. Men varje varv ställer de sig upp och gör vågen. Kompisar dyker upp som överraskningar och tittar några varv. Det ger massor av energi.

Såhär kul kan man ha det i Skarphagen på en onsdag. Foto: Mikael Grip
Såhär kul kan man ha det i Skarphagen på en onsdag. Och nej, jag kissade inte i farten, och inte använde jag tandborsten heller. Men den var med. Förberedd med tandkräm och allt. Det gick bra ändå. Gödslade bara gräset lite vid ängen efter 70 km. Foto: Mikael Grip
Bästa supporten. Fatta att få passera här 50 gånger. En fröjd.
Bästa supporten. Fatta att få passera här 50 gånger. En fröjd. Foto: Mikael Grip

Vi svänger vänster in på sista gatan längs koloniträdgårdarna och passering av en och annan buss. Till slut är det vänster in på cykelvägen. En trottoarkant som kan bli jobbig senare in i loppet, men går att undvika genom att ta en lite vidare sväng in. Nu är det bara de sista hundra metrarna. Över ett gräsområde kantat med buskar och parkbänkar. På bänkarna hejar folk. En dagisklass ivrigt hejande tillsammans med sina fröknar står där också. Nu ser vi målområdet. Under dagen ansluter fler och fler människor. Väldigt många människor. Fler än jag hade kunnat drömma om. Musiken ökar i styrka. Kameror. Speakern rapporterar ställningarna. Det är fest. Löparfest. Vi fick njuta av den länge. 50 varv.

Loppet då. Jag hade ett uppsatt tidsmål, det som står på min dörr hemma, 7:45, vilket innebar att jag skulle behöva hålla en snitthastighet av 4:39min/km. Jag är i god form. Bara en sak som skulle kunna hindra mig. Comrades för fem veckor sedan. Min strategi var att gå ut i det nämnda tempot och se hur länge det skulle hålla. Nu skulle en redogörelse för varje varv och känslan kopplad till det tråka ut er något oerhört. Så vi skippar det. Men det gick bra. Det gick bra rätt länge. Jag var pigg och hade en energiplan som höll. Jag fick inga energidippar under loppet alls. Oerhört skönt. Men det var ingen walk in the park. Sophia Sundberg och jag utmanade varandra i damklassen. I herrklassen var det en precis lika jämn strid mellan Andre Rangelind och Elov Olsson. Jag hade Sophia precis bakom mig i princip hela tiden de första 50 kilometrarna. Min tidsplan höll och jag sprang väldigt jämt. Jag fick rapporter varje varv och behövde inte tänka själv. Men vid 70 kilometer hände något. Kroppen ville inte samma sak som jag. Det gjorde ont i båda knäna och sega ben. Huvudet var med men inte kroppen. För mig brukar det vara tvärt om. Fram till 65 km hade jag snittat 4:40 men nu sackade jag. Ungefär vid denna tidpunkt kom jag ikapp Sophia för en varvning. Jag sa till henne att nu var vårt mål både hon och jag under 8 h, och fokus VM 4 dec. Både hon och jag kan springa fortare och det ska vi göra då. Hon höll i. Jag höll i. Men det blev ingen tid under 8 h för någon av oss. Men för min del blev det ett av de roligaste ultraloppen jag genomfört. Vilken känsla att få springa i mål med en stor del av sina vänner och bekanta i sin egen stad. Vilken känsla. Jag är rörd över den support jag fick. Även det publikstöd alla andra deltagare fick av er. Ni är grymma. Vilken dag. Att tiden blev 08:03:32 är oväsentligt. I onsdags var det guld som räknades. Återigen, tack alla ni fantastiska människor som hejade på mig både längs banan och i sociala medier. Ni betyder oerhört mycket. Tack alla ni som kom och sprang i vår stad. Tack David och alla funktionärer. Tack Johan för all rolig träning och bästa supporten under loppet. Tack kroppen för att den fortsatte springa trots att det inte kändes nåt kul i benen. Tack för guldet.

Sophia, i september åker vi förhoppningsvis med Kajsa och Stina till VM och springer ännu snabbare.
Sophia, i september åker vi förhoppningsvis med Kajsa och Stina till VM och springer ännu snabbare. Foto: Tommy Jansson
Klart. Skönt. Härligt. Njutning. Belöning.
Klart. Skönt. Härligt. Njutning. Belöning. Foto: Tommy Jansson

Dopingkontroll. Prisutdelning. TV-studion. Hyllningsceremoni på Tyska torget. Öl. Äta glömdes bort på vägen. Lite mer öl och skönt häng i Knäppingsborg. De roliga historierna från dagen. Saker folk sagt längs banan. Saker deltagare gjort längs banan. Det måste vara en upplevelse att vara åskådare. Kul att vi kunde bjuda på två dueller. André vann den andra och slapp att vakna upp på sjukhuset efter 80 km som sist. Det är en tuff sport. Nu ser vi fram emot VM. Då ska både Sophia och jag springa snabbare tillsammans med de andra fantastiska löparna i vår sport. Vår galet härliga ultrasport.

Nej man kanske inte ska tävla tre dagar efter ett lopp på 100 km. Men jag mer deltog än tävlade. Fast jag vann och kroppen var pigg och glad. Ljustern runt. Ett klassiskt brödrostlopp. Fast utan brödrostar. Inga priser alls. Men man fick en plakett. Avbildat var en runda vi inte sprang. Men nu får kroppen vila igen i väntan på nya roliga träningspass mot nya spännande mål. Lappen på dörren sitter kvar. Jag hoppas kunna byta ut den efter VM.
Nej man kanske inte ska tävla tre dagar efter ett lopp på 100 km. Men jag mer deltog än tävlade. Fast jag vann och kroppen var pigg och glad. Ljustern runt. Ett klassiskt brödrostlopp. Fast utan brödrostar. Inga priser alls. Men man fick en plakett. Avbildat var en runda vi inte sprang. Men nu får kroppen vila igen i väntan på nya roliga träningspass mot nya spännande mål. Lappen på dörren sitter kvar. Jag hoppas kunna byta ut den efter VM. Foto: Tommy Jansson

En tanke om “SM-guld i min älskade stad

  1. Pingback: ultradistans.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *