Sista dagarna i Italien

Kom tillbaka till Italien sent i lördags kväll efter att ha köat en timme i en passkontroll för albaner där jag inte hade behövt stå egentligen. Inne i Brindisi möttes jag av värdshusvärden som visade mig rummet i lägenheten där jag skulle få husera ensam. Offseason. Som att vara i någons hem. Gick och sov direkt.

Nog för att söndagen var racingday men jag behövde spana in Brindisi litegrann. Gjorde det under en 5 km jogg medan solen gick upp. Några gubbar fiskade nere vid vattnet. Måsar. En antik kolonn. Den stängda shoppinggatan. En av alla piazzor. Fick ingen särskild känsla. En stad bland många. När jag kom tillbaka hade jag fått frukost på bordet och sedan blev jag hämtad av en löpare utanför hotellet. Tur att man har samlat på sig supportrar under dessa veckor. För Italiens bussnät har mer att önska och på helgerna verkar det inte existera överhuvudtaget. Vi tog en kaffe innan vi åkte ut ur staden. The italian way. In. Beställa. Dricka kaffet som en shot. Ut igen.

Denna dag var det ett lopp i Ceglie. En stad som visade sig ligga på ett berg med fin utsikt. Det skulle alltså bli ett tufft stadslopp. Hejade på flera löpare jag träffat under tidigare tävlingar. Gick till starten för att registrera mig. Men icke. Det skulle inte bli någon start. Jag hade inget friskhetsintyg. Att jag sprang för svenska landslaget spelade ingen roll. Att jag genomfört två lopp de senaste veckorna i regionen spelade ingen roll. Ifall sjukvårdarna som stod bredvid kunde ta mitt blodtryck kom inte på fråga. Det var kört. Stenkört. Tävlingsledaren pekade på en paragraf på sitt papper. Impossibel. Impossibel. Strax hade ett stort gäng löpare samlats runt oss. De talade för min sak. Visst kunde jag väl få starta. Någon erbjöd mig sitt chip. Men det kändes inte rätt. Solen sken. Jag var sugen på att springa. Fasen vad surt. Det var bara att gilla läget. Men springa tänkte jag göra ändå. Värmde upp. Det fanns endast upp och ned. Brant upp och ned. Ställde mig på startlinjen. Jag skulle se till att vinna. Med ett leende.

Starten gick. Nedför. Uppför. Nedför. Uppför. Loppet skulle vara 10 km. Varvade starten två gånger under första halvan. Höll bra tempo. De hade antecknat mitt namn trots att jag inte fick vara med och tävla. Med obegripligt uttal ropade de ut det när jag passerade. Jag log. Sprang vidare. Ut genom stan och tillbaka. Den brutalaste banan jag varit med om i ett stadslopp. Dessutom knixiga svängar överallt. Gatstenar. På slutet genom ett valv och upp för en trapp. Fast det var nog också ett av de finaste stadslopp jag sprungit.

En intressant, vacker och genuin banprofil.

 

Vi svänger lite här, och så svänger vi lite där.

Jag höll i, var stark, och kom in på en bra tid. Vann. Trots att jag inte var friskförklarad. I målgång fick man en utplanteringsväxt. Och en tallrik med hembakta kakor. Märkligt detta. Jag fick inte vara med i tävlingen men ändå skulle jag få pris. Hejade in de sista löparna i mål. Gav dem high five. Uppe på podiet fick jag dela ut blommor till de främsta tjejerna. Blev en väldigt trevlig löparupplevelse.

Jag fick ett grymt bra träningspass och vin. Kände mig definitivt som en vinnare. Under vistelsen i Italien har jag sammanlagt sprungit in 8 vinflaskor. Brödrostloppen i Italien håller en helt annan prisklass än hemma.

Hittade skjuts hem till Lecce. Hem. Till lägenheten där vi bott i fem veckor. Gick ut och satte mig vid katedralen. Laddade för de sista dagarna. Mycket man vill hinna med då. Det är körigt när man vill göra allt en sista gång på kort tid.

Äta på favoritrestaurangen en sista gång. Cykla ned till havet en sista gång. Springa planlöst i gamla stan en sista gång. Handla mjölk hos tanten en sista gång. Äta pasticciotto, favoritkakan, en sista gång. Äta orecchiette, favoritpastan, en sista gång. Allt detta hann jag under måndagen.

Lecce. Som var mitt hem för några veckor.

Men att frysa skulle jag inte sakna. Frysa konstant, Jag var inte klädd för detta. Visste inte att vinterkläderna borde ha varit med. Men detta var också en unik upplevelse. Kommer snart glömma kylan och bara komma ihåg känslan av att ha bott fem veckor i ett utomhusmuseum. Full av inspiration och med många färdiga och påbörjade planer för 2017 beger jag mig nu mot Marocko. Mot Marrakech och solen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *