Rwandan runningstory del 2

Efter mitt besök hos gorillorna bestämde jag mig för att stanna vid lake Kivu ytterligare ett dygn. Det känns tryggt att vara på ett ställe där man vet att det går att springa. Dessutom var mitt hostel trevligt och omgavs av en stor trädgård med strandutsikt. På fredagsmorgonen skulle jag springa ett tröskelpass. Ett distanspass där det efter några kilometers uppvärmning var tänkt att bli fyra stycken tretusingar i fyrtempo. Att vandra upp till gorillorna med 700 meters stigning hade tydligen inte lämnat mina ben helt oberörda.  De kändes som stockar. Men jag körde på och under den fjärde var jag nere i något som liknade den önskade farten.  Kunde dessutom trösta mig med att sjön ligger på 1500 möh och att det inte var helt platt.  Efter frukosten tog jag min bok, en filt och gick till stranden. Det tog inte lång tid innan jag var omringad av ett gäng tonårskillar i gymnasieåldern.  De var såklart nyfikna på vem jag var och de slog sig ner vid filten. Det visade sig bli en väldigt trevlig stund med samtal om allt mellan himmel och jord. Skolan. Resor. Skillnaden på de sociala systemen i Sverige och Rwanda. Killarna hade höga ambitioner och koll på omvärlden. Jag vågade fråga hur klimatet är mellan hutuer och tutsier. De rivaliserande stammarna under folkmordet. Svaret jag fick var att det numera bara finns ett folk och det är rwandier. Det gamla tillhör historien och jag skulle under min resa bli varse om hur Rwanda har lyckats resa sig efter 1994 då landet var brutalt slaget i spillror och nedblodat.

DSC01768
Strandhäng. Staden på bilden ligger i Kongo. Lockande nära. Men det får bli under ett annat äventyr.

Killarna berättade också om några varma källor som skulle finnas i närheten. Jag tog reda på att de skulle ligga ca 8 km bort vilket jag insåg lämpade sig ypperligt för en eftermiddagsjogg. Ljuset vid fem gör omgivningarna ännu vackrare och det blev en fin tur genom byarna. Jag frågade några om riktningen men efter 9 km började det skymma och jag befann mig mitt ute på landet.  Skulle det bli några varma källor fick jag anlita expertis och viftade på en motorcykel. Han verkade förstå att jag först ville förbi källorna och sedan tillbaka till Gisenyi. Jag fick hans halva majskolv som färdkost men insåg rätt snart att det där med hot springs hade försvunnit på vägen. Jag såg till att få stopp på ekipaget i en by och med hjälp av många inblandade kanske jag hade gjort mig förstådd. Så var dock inte fallet visade det sig men jag hade fått ett trevligt eftermiddagsäventyr och hade hittat hem strax efter solen gått ned och det som vanligt blev beckmörkt.

En av anledningarna till att jag hade stannat i Gisenyi var att jag på lördagsmorgonen skulle springa en timme i ett tempo av 4:15 per kilometer. Med tanke på kuperingen i detta land var det klokast att vara kvar. Jag hade nämligen listat ut att om jag sprang fram och tillbaka till Kongos gräns fyra gånger så skulle jag få min timme. Planen gick i lås och jag orkade hålla tempot. Efter frukosten gick äventyret vidare. Tanken var att åka till Kibyue längre söderut längs sjön men den bussen hade jag missat. Fast man kunde åka via staden Muhenga och byta buss visade det sig. Det tog såklart längre tid än planerat och när jag såg utsikterna för att hinna eftermiddagens backintervaller krympa beslutade jag mig för att stanna i Muhenga istället för att åka vidare. Där hade nog ingen turist varit innan med tanke på reaktionerna längs gatorna jag vandrade på. Något hotel såg jag inte trots att jag letade. Frågade därför en kille jag hittade vid busstationen om råd genom att lägga händerna mellan huvud och axel i sovaställning och han visade mig till en pub jag gått förbi. Husen fick tankarna att gå till vilda västern och jag gick in i byggnaden. Jag och tjejen bakom disken förstod inte riktigt varandra men tillslut hade jag en nyckel i handen och ett rum stort som en mindre lägenhet på innergården. Dessutom hade jag fått killen som visade mig hotellet på köpet verkade det som. Han stod liksom kvar i rummet. Jag sa tack för hjälpen men det hjälpte inte. Han stod kvar. Listade ut att det var en öl som tack han ville ha. Han fick pengar till det och sedan såg han glad ut och gick. Rummet var ok men luktade lite konstigt. Först trodde jag det var något djur som dött i ett hörn eller innanför en vägg. Senare listade jag ut att det var mina gamla träningskläder som legat fuktiga i en påse. Det var molnigt och inte så varmt så jag snörade på mig skorna direkt. Jag hann bara några kilometer innan det började regna. Sökte först skydd under ett tak där det stod ett gäng motorcykelåkare. Men regnet verkade inte avta och jag blev kall. Lika bra att få backpasset bakom sig så jag sprang vidare. En kille sprang förbi med sin farmor i en rullstol i ett rasande tempo. En backe var inte svår att hitta och den sprang jag uppför femton gånger. Folk som sökt skydd för regnet hade något att titta på när jag kom upp på krönet i något som likande en wet T-shirt competition. Det regnade rejält. När det regnar i Afrika regnar det på riktigt. Just i detta fall är det mycket opraktiskt att de använder papperspåsar istället för plastpåsar i Rwanda. På vägen hem köpte jag några kokta ägg och lite annat och sedan låste jag in mig i lägenhet. Jag jobbade hela kvällen samtidigt som regnet smattrade på det korrugerade plåttaket. Det var faktiskt rätt mysigt.

På söndagens morgon skulle jag springa ett distanspass på 150 min. Det fick bli som det skulle bli med hastigheten i och omkring denna stad som byggts på ännu ett rwandiskt berg. Som vanligt började jag kvart över sex och det gick först nedför. Min strategi som alltid under liknande äventyr är att springa in på avtagsvägar och se var de leder. Blir det för kort springer jag vidare och in på en till. Längs dagens avtagsväg hörde jag gospel i kyrkan och jag blev ett exotiskt inslag i befolkningens morgonrutiner. Med tanke på att denna stad var rätt tröstlös åkte jag vidare mot Kibyue efter frukosten. Jag kom fram vid lunch och hittade en restaurang på en bakgård. Det var buffé och jag kunde plocka av spaghetti, bönor, ris, spenat, matbananer, sötpotatis och små saltade hela fiskar. Jag skippade fiskarna men åt mig mätt på det andra inne i det kala rummet. Min plan var sedan att gå till ett minnesmonument över en episod under folkmordet. Den skulle ligga i Bisesero men dit var det inte direkt gångavstånd. Jag hittade en motorcyklist som var beredd att köra mig dit och tillbaka. Flera gånger på vägen dit hann jag tvivla på om vi hade förstått varandra. När vägen mer var en kostig och lappad med pinnar blev jag än mer osäker på var vi var på väg och på min egen säkerhet. Fast efter 40 minuter så fanns där ett monument. Uppe på 2000 möh med fantastisk utsikt hade 50000 tutsier sökt skydd mot hutuerna. De kom dit den 13 maj och beväpnade med enkla jordbruksredskap försvarade de sig. I juni när fransmännen kom till undsättning fanns det endast 1500 överlevande. Det går inte att förstå detta. Jag spanande ut över landskapet en stund. Några barn lekte nedanför. Deras föräldrar måste ha varit några av de som överlevde.

Morgon någonstans på den Rwandiska landsbygden.
Morgon någonstans på den Rwandiska landsbygden.

Vi åkte tillbaka till Kibyue som ligger naturskönt med vikar från sjön likt fjordar. I centrum finns en stadion där 20000 tutsier sökte skydd men kallblodigt mördades. Brutaliteten vittnar några överlevande om. Överlevande som hutuerna trodde var några av liken som låg i högarna. Jag tog bussen tillbaka och vidare mot Kigali dit jag kom när det hade blivit mörkt. Att åka motorcykel såg jag inte fram emot men lampor längs trottoarerna och den bristfälliga hjälmen var ändå faktorer som tryggade färden. Jag hade bokat rum på det hostel jag bodde på när jag kom till Kigali första kvällen. Konstigt hur lätt något kan kännas som att man är tillbaka hemma trots att man bara spendera en natt där.

I Bisesero hände det som inte får hända igen.
I Bisesero hände det som inte får hända igen.

På måndagens morgon var det dags för det sista träningspasset i Afrika och på hög höjd. Återigen ett distanspass med några kilometer i tröskelfart. De där snabba kilometrarna kändes inte särskilt lockande då jag först sprang 4 kilometer nedför och sedan brant uppför till jag var i centrum. Där i närheten hade jag tolkat att stadion skulle ligga där den kanadensiske generalen Dellaire hade räddat folk undan folkmordet. Måste varit något fel på kartan som jag memorerat innan jag sprang iväg. För någon stadion hittade jag inte. På vägen tillbaka fick jag dock kraft till tre tusingar trots att det var uppför. Efter fruskosten hade jag bara en punkt kvar på programmet. Förintelsemuseet. Det bestod av flera delar och började först med att man fick se en film där bland annat några överlevande berättade om sina upplevelser. Jag går inte in i detalj på bakgrunden i detta forum men av kolonisationen skapade motsättningar mellan två stammar, Hutu och Tutsie, hade problem uppstått. Genom propaganda utfärdad av staten uppmanades hutuer att mörda tutsier. Det kunde vara grannar, vänner och barn. Ett folkmord utan dess like utspelades då en miljon människor mördades på hundra dagar under våren 1994 ofta med hjälp av machete och andra enkla vapen och redskap. Detta hände medan världen såg på. Medan vi laddade för fotbolls VM. Ljuset i mörkret är att Rwanda idag är ett land på frammarsch. Man har lyckats med att få folket att förlåta. Anklagade mördare som erkände sina brott fick samhällstjänst istället för fängelsestraff och har bland annat bidragit till att bygga upp landet. Människor har fått statlig hjälp för att kunna överleva. Man har satsat på infrastruktur och miljö. Därav det obefintliga skräpet. Man har en tillväxt på 8% och satsar på ännu bättre siffror. Istället för olika folkgrupper finns det nu en. Det finns bara rwandier.

Bilderna och berättelserna var gripande och lämnar ingen oberörd. Utanför finns en kyrkogård med massgravar där 250000 offer är begravda. Dit går många rwandier för att få vara en stund med sina anhöriga. En del har inga kvar i livet. Det var ingen lätt uppgift att bygga upp landet. Ofantliga mängder barn var föräldralösa och samhällets institutioner fungerade inte. Det enda sättet är att förlåta. Att inte hämnas. Jag har inte gått till botten med detta, men den bild jag har fått av landet är fantastisk. Men det är svårt att resa runt och inte tänka på hur det var trots det fantastiskt fina lanskapet och alla vänliga människor. Man funderar över vilka som var med. Vilka som fortfarande har öppna sår. Detta får inte hända igen. Ironiskt nog har jag under resans gång läst boken Syrien brinner. Det händer igen. Just nu. Om och om igen. Jag är glad att ha fått besöka Rwanda. Glad att ha blivit så vänligt mottagen. Glad för alla fina upplevelser. Glad för att jag har fått springa i detta land. Tack.

Ett tre veckor lång Löparäventyr i Afrika har passerat. Men jag springer vidare mot nästa och under tiden njuter jag av svensk vinter.
Ett tre veckor lång Löparäventyr i Afrika har passerat. Men jag springer vidare mot nästa och under tiden njuter jag av svensk vinter.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *