#runforannie i Mexico

Det är märkligt. Hur tufft det kan vara att springa 5 km. Det är ju bara en tjugondel av 100 km. Men på hemmaplan. I lag. Och med vetskapen om att det har gått så bra på alla andra distanser denna säsong. Fast smärtan blir kort och igår var det soligt.

Hur bra känns det då inte att få ansluta sig till de fina tjalvebrudarna. Detta skulle bli kul. Kul men inte trivialt. Ett snabbt lag till hade anmält sig. Det handlade om att få sina sex löpare på kortast sammanlagd tid över mållinjen. Fyra hundra tjejer rasade iväg. Den första kilometern gick ruskigt snabbt. Sedan blev vi varse att Norrköping inte är helt platt. Inte på något sätt. Vid två km fanns backen. En läskback som kunde generera ett fint pris. Inte ett alternativ. Jag vågade inte. Men imponerande hur snabbt Elmina kunde springa med den. Starkt. Sista svängen efter bron. Bara en kortis kvar. Den kändes som en evighet. 18:53. Helt slut. Några sekunder i alla fall. Hejade in de andra löparna i mål samtidigt som jag funderade över hur fasen jag lyckades springa så snabbt i Berlin. Men jag var nöjd över min tid och glad över alla som hade hejat längs banan. En bra formcheck.

Vi vann inte men vi hade haft roligt. Att springa i lag är kul. Istället för att sura över en andraplats började vi redan prata om nästa gång. Att få delta i lopp på hemmaplan är så kul att jag hade valt att korta ned min resa till Mexico. Underskatta aldrig glädjen av att få springa i din stad tillsammans med massor av kompisar på och längs banan. Men jag var mer nervös inför gårdags start än inför söndag.

För det är på söndag det gäller. Wings for Life. Vinst i Kalmar 2015. Vinst i Santiago 2016. Nu till Guadalajara i Mexico med mål att fortsätta löpningen runt världen. Tävlingen där en bil är mållinjen. Tävlingen med det bästa priset. Flygbiljetter, hotell och start i loppet på valfri plats året efter. Tävlingen där man springer för de som inte kan springa. Tävlingen där alla intäkter oavkortat går till ryggmärgsforskning.

Min systers dotter Annie kommer inte heller kunna springa. Om inget bot hittas till diagnosen FOP. Sjukdomen som när den brutit ut omvandlar kroppens muskler till skelett. Sjukdomen som låser in den drabbade i ett fängelse av ben. Annie är idag en superglad och busig treåring med denna diagnos. Full av energi. Men om man hoppar kan man falla. Om man ramlar kan man slå sig. Om man springer kan man ramla. Då kan sjukdomen bryta ut även för henne.

Inte kunna springa. Inte kunna röra sig. För mig ett hemskt scenario. Genom att springa Wings for Life vill jag försöka hjälpa genom en egen insamling. Hjälpa forskningen som kan förhindra detta förlopp hos Annie. Forskningen som skulle kunna hjälpa fler att inte drabbas. Forskning och stöd som kan hjälpa redan drabbade. De som är inlåsta. De som sakta låses in. Hjälpa så att de får ett så bra liv som möjligt.

#runforannie. Spring för Annie. Mitt mål i Mexico är att hinna 50 km. Det tror jag räcker till vinst. Men ett ännu större mål är att samla ihop 100 dollar per kilometer. Det blir 5000 dollar. Tillsammans fixar vi det. Hjälp mig att hjälpa.

(Fotnot: Insamlingen kom upp i över 5000 USD)

Under resan kommer jag att uppdatera er om hur vi närmar oss målet. Insamlingen är dessutom öppen hela maj. Redan nu är vi uppe i ca 7000 kr. Stort tack till de som redan bidragit.

Såklart kommer jag även att uppdatera om vad som händer där nere i Mexico. Mitt 71:e land på listan. Pyramider. Sol. Tacos. Tequila. Sombreros. Fajitas. Azteker. From dusk till dawn. El Maco. Gringos. Hur spännande låter inte det.

Med fem kilometer som sitter fint i benen under kompressionsstrumporna och gummiband för att hålla blodflödet i benen igång boardar vi nu planet. Min bror och jag. Nu kör vi.