#rehabäventyret – och Rehabstriken som pågår

Fram till dagen jag bröt benet hade jag oväntat ramlat in på en så kallad Runstrike vilket innebär att man springer varje dag. Nu är detta inte något konstigt i min värld då jag ändå springer i princip jämt. Men det började med att en löparvän utmanade mig och några andra i något hon kom att kalla #dexemberrun då vännen heter just Dexius i efternamn. Hon ville med detta inspirera deltagarna och följare att helt enkelt röra på sig mer. Bra grej som jag skriver under på alla dagar i veckan. Vi sprang, instagrammade och delade pepp. Definitionen på en Runstrike kan vara lite olika. Men för min del blev det att springa minst 5 km varje dag. Och ja, det blev mer. Men även den där dagen man ändå kanske hade tänkt vila eller logistiskt hade svårt att få till det fick man ge sig ut. Såsom på julafton pulsandes i snö, och en annan dag då dusch inte fanns att tillgå. Som ni hör på namnet genomfördes detta i december och jag såg ingen anledning att sluta när det blev januari. Kommer heller inte ihåg när jag hade vila från löpningen innan detta drog igång.

Utan att jag egentligen la särskilt mycket energi på detta så rullade Runstreaken på. Inget jag skrev i några sociala medier eller outade på annat sätt. Tänkte att ett år får jag väl åtminstone hålla på innan det är värt att notera som första kapitel i någon historiebok. Den fortsatte fram till och med den 6 februari då jag halkade på isfläcken. Slut på Runstreak och slut på att överhuvudtaget springa under obestämd tid. Visste det inte i den halkande stunden men blev varse det senare under dagen.

Onsdag 6 februari. Akuten på eftermiddagen. Inlagd. Opererad sent på kvällen den 7 februari. Åkte hem på eftermiddagen den 8 februari. Med mig hade jag ett blad med rehabövningar. Om jag gjorde dem ordentligt, vilket jag självklart gjorde, tog varvet ca 30 minuter. Jag fuskade inte en enda dag. Lade snarare på några repetitioner. 30 minuter varje dag i en vecka. Detta blev 45 minuter veckan efter.

Den 26 februari blev jag av med gipset och fick inget nytt. En ny värld av rehabbande öppnade sig. Jag kunde börja träna lite rörlighet. Den 28 februari fick jag ett styrketräningsprogram av sjukgymnasten som tar 45 minuter. Riktiga styrkeövningar. Hurra. Och den 3 mars tog jag bort plåstret från såret. Yes. Det hade läkt. Hoppade i poolen dagen efter och vattenlöpte. Vilken fröjd. En glädjens dag. Sen har det rullat på big time. Vattenlöpning. Stakmaskin. Roddmaskin. Cykling. Jag tränar mer än de flesta.

Jag känner mig så jäkla stark. Nu kan jag gå med hjälp av bara en krycka. Imorgon ska vi kolla om jag till och med kan få lägga bort den. Jag hade lovat mig själv en exceptionellt snabb rehabresa. Den jag har kommit att kalla #rehabäventyret. Så snabbt som möjligt samtidigt som jag har varit försiktig. Men det gör inte ont. Det har inte gjort ont någon gång. Hela tiden steg i rätt riktning. Jag är så grymt motiverad.

Så från att ha varit inne i en Runstreak har jag insett att jag just nu genomför en Rehabstreak. Och vet ni. Jag är på något sätt stoltare över denna Rehabstrike än min vanliga träning. Klart det ska bli kul att börja springa. Men mentalt är detta en tuffare utmaning. Träning 2-3 timmar om dagen inkl styrkevarvet på 45 min. Vem tränar styrka så mycket varje dag. Typ ingen. Jag har lovat mig själv att fortsätta för alltid. Inte 45 minuter kanske men väl 10-15 min varje dag. Jag har inte bara tränat upp min kropp utan jag tränar också mitt pannben. Allt går. Det tar bara lite längre tid. Jag har redan varit på Löparäventyr i Norge och jag har cyklat ute. Visserligen på spinningscykel utställd på en parkeringsplats. Men ändå. Det var ute och det var på en cykel. I helgen kanske jag till och med får cykla med en riktning.

Äventyr har det även varit i Sverige. Som i tisdags i Mariannelund med mitt förlag. Vi fick möjligheten att prata inför ett härligt gäng nyföretagare. Dela med oss av våra resor. Och för min del. Bland annat dela med mig av hur man hanterar en motgång. Att detta hände mig ser jag som en tillgång vilken har gjort mig starkare. Jag har lärt mig mycket vilket gör att jag kommer hantera nästa ännu bättre. Men framförallt. Vi fick besöka filmmuseet efter stängningstid. Exempelvis se Pippis kök, Emils snickarboa och bröderna Lejonhjärtas originalkläder. Coolt på riktigt.

 

Och till sist. Det finns en del förbättringar. Snälla börja tillverka kryckor som man kan luta mot saker utan att de välter hela tiden. Vill även meddela att en start i SM 100 km den 6 juni inte på något sätt är utesluten. Jag ämnar anmäla mig. Gör det du också. Alla kan vara med. Även någon som har brutit benet. Så kom igen – vi utmanar oss och gör detta ihop – http://www.halleif.nu/nyheter/2019/2019_inbjudan_ultra_sm_version2.pdf

 

2 tankar om “#rehabäventyret – och Rehabstriken som pågår

  1. Camilla says:

    Underbart att läsa! Du är så himla stark och duktig! Håller alla tummar att du kan få springa snart. Först kort och sen lååååångt! Kram

    • Frida Södermark says:

      Hej Camilla, tack för att du inspirerade mig till att jag faktiskt kör en strike nu fast på annat sätt:-) Massor av tack för pepp och kramar:-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *