#rehabäventyret – Löparäventyret ute på tur igen

Ut på tur aldrig sur. Dags för första äventyret. Det gick till Oslo förra helgen. Egentligen skulle jag redan ha kommit hem från två veckor på Seychellerna och Madagaskar innehållande en mara på det första stället. Men nej. Även jag fick inse mina begränsningar. Man kan helt enkelt åka till paradisöar med gips när man inte får svettas, inte kan bada, inte kan flyga, inte kan bära saker och är begränsad på en hel del andra sätt också. Sådant får helt enkelt vara då. Att jag ens tänkte tanken en kort stund måste innebära att jag är en oerhört positiv människa. Men åka tåg. Det skulle jag minsann kunna. Nu ska man dock inte underskatta att ta sig till grannlandet hoppandes på kryckor och med en lite för tungt packad ryggsäck. Men det gick och det blev himla bra.

Fredag. Bara det att komma på tåget. Trappstegen är höga. Med en ryggsäck på ryggen är det svårt att hoppa på ett ben och hålla balansen. Men det gick att krypa upp på tåget. Då jag tänkte att mitt tillstånd borde vara tillräckligt för en handikapplats hade jag bokad en sådan. Men SJ, jag skulle gärna vilja se definitionen. Det var ett helt vanligt säte vid fönstret med en annan resenär bredvid mig. Inget extra benutrymme. Inget extra någonting. Oklart vad som gjorde den handikappvänlig. Men min medresenär var vänlig och satte sig och sov någon annanstans så jag fick lägga upp benet delar av resan. Byte i Katrineholm. Den vänliga konduktören bar av min väska, jag satte mig på rumpan och hasade ned på perrongen och han satte den på min rygg. Ja det fanns tydligen en dörr med ramp i andra änden av tåget men dit skulle jag inte ha velat hoppa medan tåget var i rörelse.

Kom fram till Oslo. Ett snöigt och soligt Oslo. Men kryckorna har piggar. Då kan man ta sig fram på is. Detta luriga underlag. Tog mig genom stationen till lokaltågen och åkte några hållplatser i rusningstrafiken där jag blev upphämtad.

Rakt in i familjelivet som innebar att åka på ridning. Jag som först hade ångrat mitt val av jacka var nu glad att kura in mig i min dunjacka, för det var iskallt i manegen. Satt på ett podium med foten i högläge och tittade på barnen som red med sina föräldrar i släptåg. Foten som för första dagen hade passat i en sko även om sneakern inte stängde kylan ute. Snö och is. Verkligen perfekt när man går på kryckor. Men snart var vi hemma för en myskväll. För att vara hos Anna det känns som hemma på riktigt.

Lördag. Så bra att de har ett rum i källaren som kallas grottan. Där kunde jag köra mina rehabövningar. Sedan lek. Leka kan jag. Golvet är en bra arena. Kryckorna blev jag ändå av med. Plötsligt var barnen väldigt skadade och hade virat kläder runt benen som gips. Pussel. Spel. Sen kom doktor Brumbjörn tre år. Vilken tur. Med hela doktorsväskan och storasyster som sjuksköterska. De satte en plastpåse över foten, lät mig sova i fem dygn, gav mig medicin doserad ur en liten folkvagnsbuss och ett gäng sprutor. Jo men det kändes bra efteråt. Fick dessutom betalt i plastmynt, så att jag skulle ha råd att komma tillbaka om medicinen tog slut. Mycket bra sjukhusinrättning.

Doktor Brumbjörn försedde även kryckorna med någon slags leklera för att göra greppen skönare. Bra tänkt men Inte helt optimalt ändå. De är fortfarande kladdiga. Doktorn sa även att man inte får ont om man har på sig strumpor. Ska jag komma ihåg

På kvällen åkte Anna och jag till Börrums Värdshus. Den äldsta restaurangen i Norge i ett hus från 1640. Mysigt och stämningsfullt värre. Vi njöt av vår middag och att leta oss tillbaka bland våra gamla minnen som börjar 2003 med ett halvår tyska på universitetet och går via Ironmanåret 2010 till att nu innebära mysiga helger i Sörkedalen innehållande träning och massor av kvalitetstid. När jag först träffade Anna tyckte jag hon var träningstokig och kunde inte förstå grejen. Det skulle ta tre år. Sedan var jag själv fast. Frågan är vem som numera är träningstokigast.

Mätt och glad på norsk mat.

Söndag. Ner i grottan. Leka med barnen. Fick sen skjuts till Röa för att vattenlöpa. Jag trodde de skämtade i kassan när det kostade 175 kr. De frågade om jag även ville köpa till entré till relaxavdelningen. Skulle inte tro det. Men vi var i alla fall bara två i min bana. Dock var det jag och en kille som hoppade bomben, simmade till andra änden, sprang tillbaka och sedan upprepade samma sak i en timme. Men jag lärde mig mönstret och kunde undvika att bli bombad. Sen bussen tillbaka. Den första var inställd. I Oslo pågick ett kaos bortom det lugna familjelivet. Holmenkollentävlingarna. Köer. Fylla. Trängsel. Och lite skidåkningstävlingar. När en buss väl kom vällde en hel arme av skidutrustande människor ut. Det är något som är mysigt med Oslo. Skidor och annan sportutrustning fyller tunnelbanor och bussar. Hemtrevligt på något sätt. En god bok i soffan. Vad nu en god bok är.

Måndag. Även fast helgen var slut blev jag kvar i Oslo. Efter det dyra simhallsbesöket hade jag fått en kupong som enligt uppgift skulle ge mig gratis provträning på ett gym. Perfekt. Trevlig utjämning av ekonomin. Hakade på Anna in till stan och uppsökte inrättningen. Visade sig att kupongen bara gällde för pensionärer vilket absolut inte framgick vilket de själva kunde hålla med om. Men de var snälla och jag fick ändå träna gratis. Som ni förstår var det många pensionärer som var där denna dag. Jag intog stakmaskinen. Hade jag missat tävlingarna i Holmenkollen fick jag kompensera på annat sätt. Stakade 10 km. Rekord. Extra trevligt såklart när en söt tant går förbi, klappar mig på axeln och säger nydeligt. Då blir det sådär extra hemtrevligt. Särskilt när samma söta dam har någon slags folkdräktsscarf över axlarna och sedan ställer sig på crosstrainern. Tränade även mitt rehabvarv och insåg att jag inte hade bråttom. Tog mig därför tid att sitta i bastun och prata med tanterna. Såklart hade de gått på skidtur typ dagen innan de skulle föda barn för femtio år sedan. Lite trångt när jag skulle klä på mig. Känslan var att hela PRO var i omklädningsrummet precis samtidigt. Lunch med Anna och sedan en solig sväng på Karl Johan.

Det första löparäventyret efter benbrottet genomfört. Check.

Du har väl´inte missat att höstens Löparäventyr går till Moskva och du kan följa med? Info och anmälan

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *