#rehabäventyret – Isfläcken och början på en ny resa

Varför tog jag inte mina Salming Ispike på löprundan i onsdags. Nej för att jag skulle springa till Åby och möta Karin och på de cykelvägarna brukar det vara isfritt. Metalldobb är inget najs att springa med då. Så jag gav mig iväg. Snön, läs isen, gnistrade och solen sken. En fin vinterdag. Jag hann till Stadiums lager innan jag mötte Karin. Det var längesedan vi sågs. Vi skulle äta lunch, allmänt umgås och dessutom lägga den sista handen vid offerten gällande en hälsosatsning hos ett stort företag. Det var en bra dag. Joggade lugnt om ett par förskoleklasser, förbi polishuset och genom Norrtullsrondellen. Foten vek sig under mig. Vinkeln var allt annat än naturlig. Ramlade. Satt chockad på marken. Men lugnt. Klart det bara var en stukning. Isfläcken låg där och glänste. Saknade strössel av grus.

Kunde jag stödja på foten. Ja kanske. Eller nej. Några steg. Borde nog inte belasta. Funderade på att be en bil skjutsa oss de sista tre kvarteren hem. Men Karin erbjöd sig att bära mig på ryggen. Måste ha sett väldigt kul ut. Vilade i varje korsning. Strax innan vi var framme frågade en man om jag ville åka på hans pakethållare. Vänliga människor. Lade mig i trappuppgången med fötterna upp mot väggen. Karin fick instruktioner om hur hon skulle hämta min tvätt.

Benen upp. Humöret nere. Ja det kom en tår. Livet känns sådär just när bilden tas. Inget bra. Alls.

Karin åkte upp till min lägenhet och hämtade en linda. Visste inte ens om jag hade någon. Men jo. Vilken tur. Foten var redan som en boll. Lindade hårt. Upp i lägenheten. Lastades av på sängen. Pekade vilka kläder jag ville ha. Raggardusch. Eller knappt det. Två drag med deo under armarna. Klädde om liggandes. Andades. Sjukvårdsupplysningen på tråden. Kontrollfrågor. Kunde jag stödja på foten. Jo men kanske lite. Gjorde det ont om jag tryckte på benet 10 cm ovanför det onda området. Nej. Kunde jag röra på tårna. Ja. Sannolikt en stukning. Pustade ut lite.

Hoppade på ett ben ut i köket och lagade klart den lunch jag hade förberett. Då fick Karin migrän. Vilka superhjältar vi kände oss som. Men vi fick klar vår offert och lite mat i magen. Sedan barrikaderade jag mig i soffan. Såg till att jag hade allt jag behövde. Dricka. Frukt. Dator. Bok. Tittade på foten. Det såg verkligen inte normalt ut. Hm. Fick tipset om kylomslag. Hoppade ut i köket och hämtade en plastpåse vilken jag fyllde med snö från balkongen. Lade runt foten och knöt åt med en handduk. Skönt. Men ändå. Tänk om det var något allvarligt. Får man ringa ambulans. Några kompisar tyckte man fick det. Hm. Sitter långt inne. Men ringde 112. Fast när jag berättade att jag var vid liv och sannolikt skulle kunna klä på mig kändes det mest dumt, så jag sa tack men hej då. Ringde taxi istället. Tog med dator, bok och en Kraftbar. Man har ju hört att det kan vara lång väntetid på akuten. Ned till porten på ett ben. Taxin stod där. En snödriva emellan. Snäll granne bar mig över den. Iväg.

Jag hade aldrig i hela mitt liv besökt akuten. Varken som sällskap eller på grund av egen olycka. Ett nytt spännande ställe. Läget var lugnt. Bara några få på kö. En liten kille satt och höll om sin arm. Hoppas du och jag inte har brutit något sa jag. Han tittade oförstående på mig. Hans mamma som jag dessutom har gått gymnasiet med sa att han ville att det skulle vara brutet. För då vet han att det blir en present som tröst. Ok jag förstår, sa jag. Men tänkte att jag verkligen inte hoppades detsamma. Snart var det min tur. Fick lägga mig i ett rum. Berättade vad som hänt. Fick ett band med namn och personnummer om min arm. Frågor om hur jag ramlade. Åt vilket håll foten vek sig. Inte visste jag väl det. Allt hade hänt som i en film. Som någon annan var med i.

Väntade på röntgen. Så trevligt när Jennifer i Tjalve är den som ger mig en remiss och gör mig sällskap dit. En gammal Elvisfilm rullar. Sen ett stort rum med bara en brits. Bilder från flera håll. Efter det. En rullande bår kommer in. Anar oråd. Men vill tro att det berodde på att det inte fanns några rullstolar på akuten och att jag skulle slippa hoppa på ett ben. Hade dessutom hört att de pratade om att det inte fanns några rullstolar tillgängliga. Försökte få någon reaktion av sköterskorna som rullade mig. De lär ju veta något menade jag. Pokerfejs. Väntan. Klockan blev kvart i sex. Louise väntade i bilen utanför. Stadsloppsmötet började 18:00. Jag skulle bara få ett svar, sen kunde vi dra. Kanske skulle bli några minuter sena lät jag meddela, men vi kommer.

Blir inrullad i ett rum. Ett neutralt sådant. Jag. Rummet. Britsen. Plasthandskar. Plastpåsar. Annat sterilt. Sen kom de. Läkarna. Två stycken och en student. Smalltalk. När hände detta. Visst är du löpare. Jobbar med löpning. Löpning är ditt liv. Klämma på foten. Shoot tänkte jag. De satte sig på stolar. Jag fattade ju. Att berätta sanningen verkade för dem vara jobbigare än att för mig höra svaret. Men de visste ju inte hur reaktionen skulle bli. De hade säkert väntat sig något hysteriskt. Gråt. Frustration. Allmän misär. Men så blev det inte. Jag frågade om jag kunde messa Louise och säga att hon kunde åka utan mig. Det gick bra. Sedan frågade jag om man kan flyga med gips. Min agenda spelades upp framför min näthinna i rask fart. Seychellerna 22 feb. Tveksamt. Berlin 7 april. Inga problem. Wings for life i maj. Jag kanske inte vinner. Stockholm marathon. Nja onödigt att starta, får heja istället. Liechtenstein i juni. Toppenbra rehabmål att kunna genomföra joggandes. SM 100 km i juli. Tufft men det stryker jag inte innan jag vet hur det går. Pers på mara. Får flyttas till hösten. Alla bokade föreläsningar och framförallt den på söndag. Inga problem. Prata kunde jag ju. Försäkrade mig bara om att jag skulle få permission om jag var kvar på sjukhuset vid den tidpunkten. Jo men det skulle gå bra.

Tänk er ett Excelark med formler. Du ändrar i en cell, det rasslar till, och innehållet i andra celler förändras. Precis det hände i mitt huvud den stund jag fick beskedet. Jag räknade inte bort några planerade aktiviteter eller mål men de omvärderades raskt. Förutom ett. Jag förstod nog direkt att en långresa med flyg inom två veckor inte är realistiskt. Rehabresan började direkt. Åtminstone i tanken. Den ska bli den allra bästa och jag är taggad att påbörja den. #rehabäventyret

Läkaren sa att jag kanske inte kommer bli helt återställd i foten. En fraktur i skenbenet och en i vadbenet ned mot fotleden. Yeah right tänkte jag. Klart den kommer bli bra. De hade inte förväntat sig en så rationell och fokuserad reaktion. Efter att vi hade diskuterat förutsättningarna en stund frågade jag om de någonsin hade träffat en så positiv person som nyss hade fått ett så ledsamt besked. Svaret var nekande.

En grupp sjuksköterskor tog över och gipsade mig tillfälligt. Ritade en stor pil på mitt ben. Jag skrattade och undrade om man inte kunde misstänka var jag var skadad ändå med tanke på gipset. Men det hade tydligen hänt att fel ben hade blivit öppnat för operation. Glad att slippa riskera det. Rullades upp till ortopedavdelning nio. En skylt på en rullsäng talade om att taket höll på att rasa in. Sängen stod där så ingen skulle få det i huvudet. Så bra. I slutet av korridoren fick jag ett eget rum. Lyx. TV. Ställbar säng. Fick välja kvällsmat. För att ta mig till toaletten hade jag ett gåbord att hasa mig fram med. Fungerade fint. Det gjorde inte ont någonstans men man skulle ta alvedon regelbundet ändå och en morfintablett. Fick sjukhusets nattskjorta och trosor. Vet inte om man kan kalla dem trosor utan en slags kalsong. Min var för folk mellan 60-80 kg så de blev som ett par shorts. Tandborste och tandkräm hade de också. Benet i högläge, jag på plats och dags att sova. Vaknade framåt tre av att gipset kändes lite trångt och benet pulserade. Men efter två morfintabletter somnade jag och vaknade inte förrän på morgonen.

Pia som jobbar på en avdelning bredvid hade även lämnat en peppig almanacka till mig. Vilken fin morgon. Lyx att ha nyhetsmorgon att titta på också plus att det bara var att trycka på knappen om jag behövde något. Supersnälla sköterskor. Kände mig väldigt trygg och ompysslad. Benet låg framför mig fint och inpackat. Sjukhussängen blev mitt officespace. Tur att jag hade med datorn. Enda problemet var möjligtvis maten. Eller avsaknaden av mat. Fick inte äta något eftersom jag skulle opereras. Hade ätit fil och en knäckemacka kvällen innan vid 19 men nu var det slut på det. Bara klara drycker fram till lunch då jag sannolikt skulle opereras under eftermiddagen. Näringsdrycken var god och jag var inte så hungrig trots allt. Vid tolv kom fem läkare in varav två studenter och en tjalveit. Stabilt. Fick några trygga ord av Marcel och det beslutades att jag skulle opereras vid 18. Det blev en lång eftermiddag. Hem till gården och Magnum med Tom Selleck. Helt otroligt. Tittar folk verkligen på detta. Framåt kvällen lyste operationen med sin frånvaro men besöken gav energi. Korsord, kakor, böcker, godis, ritmaterial och inte minst det faktum att vänner och familj tog sig tid att åka till sjukan.

Vilken tur att jag hann springa med gänget i Marrakech innan isfläcken. I paketen ligger massor av genomtänkta böcker på temat motgångar, äventyr, styrka och spännande historier från dem. Kakorna, de fick vänta till efter operation och var då extra goda. Och som toppnyhet på lokaltidningens webb. Ultrastjärnan har brutit benet. Men skärmdump av mig från sjukhusbädden. Artikeln baserad på den film jag hade sänt live på Facebook kvällen innan. Jag log.

Klockan blev sju, den blev åtta och den blev nio. De sociala medierna svämmade över av fina hälsningar och diverse tips. Vissa mer eller mindre peppande. Någon hade sprungit Lidingöloppet tre månader efter en fraktur. En annan sa att det var kört för alltid. Jag valde att lyssna på den tidigare. Flödet svämmade över av kärlek. Jag hade inte ätit på över ett dygn. Men detta hjälpte mot hunger. Akutfall för operation kom hela tiden före i kön. Jag var ändå vid gott mod och förberedd. Vid halv elva var det dags. Rullades in på operationsavdelningen där narkossköterskorna såg ut att vara från yttre rymden men väldigt snälla och pedagogiska. Det skulle bli ryggmärgsbedövning. Men om jag ville fick jag välja att dessutom sövas. Jag valde sova för det var ju ändå sovtid. Fick sprutan i ryggen. Nedre delen av kroppen domnade snabbt av. Kände att det krafsade lite nere vid tårna. Det var när de tog bort mitt nagellack. Sen kickade narkosen in. Tack och god natt.

Kommer inte ihåg vad klockan var när jag vaknade inne på uppvaket. Det var lugnt och tyst. Kände inget i benet. Kände i och för sig inget alls i underkroppen. De kollade kissblåsan med ultraljud. Bara två deciliter. Ingen fara. Jag fick sova vidare. Men det var inte så lätt eftersom att blodtrycket mättes automatiskt en gång i kvarten. Testa att sova när manschetten pumpas upp runt armen stenhårt. Det går inte. Frågade om de kunde mäta det lite mer sällan. Det var ok. En gång i halvtimmen bara. Vid halv fyra sa maskinen att jag behövde kissa. Testa att göra det när det inte är någon styr på kroppen. Men sköterskorna var väldigt snälla och hjälpte mig över till en pottstol. Kändes som att sitta på en luftkudde. Luftkudden var liksom min rumpa. Fanns inga muskler som funkade. Men slappnade av. Visst var det något som skvalade under mig. Lite svårt att avgöra eftersom varifrån det kom eftersom en kran stod och rann i rummet. Hur det nu var kom det ut kiss och jag var all set och redo att åka tillbaka till mitt rum. Tackade för en fin stund på uppvaket. Sov lite till.

Vid åtta ville jag inte sova längre. Då fick man välja frukost. Jag tog ägg, gröt med äppelmos, ostmacka och juice. Satt fint innan jag återigen plockade fram datorn. Men det var mycket annat som skulle redas ut. Iväg till röntgen. Frågade vad de svarta plastgrejer som ser ut som pulkor och hänger överallt på sjukhuset är till för. Fick svaret att man kan dra folk på dem om de exempelvis har svimmat. Föreslog att jag kan ordna en kul personalaktivitet i Vrinnevibacken med hjälp av ett gäng sådana. Läkarna kom förbi på ronden. Skruvar i foten men inga plattor. Hade inte behövts för att benet var av så bra kvalitet. Vilket kommer bli bättre för rörligheten. Toppen. Positiv info. Gips i tre veckor och kanske tre till. Eller de sa tre till. Jag vill hellre ha annan möjlighet. But well. Lunch. Korv och potatismos. Därtill en kompott. Ingen annan stans i världen äter man kompott till efterrätt. Förutom på sjukhus. Denna var god och innehöll aprikoser. Lärde mig ta sprutor i magen med blodförtunnande. Besök av sjukgymnast. Fick en lektion i att gå på kryckor. Finns olika sätt. Plus att man behöver teknik för att gå i trappor. Dessutom ett litet rehabprogram. Sannolikt inte personligt designat men gjort av en kvinna i Tjalve. Och så detta med kläder. Mina jeans var inte ett alternativ. Fick behålla sjukhusets mysbyxor. Och kalsonger. Mitt i krycklektionen kom Maria. Jag hade fika att bjuda på och sen åkte vi rullstol ned till apoteket. Där inhandlades diverse medicin. Allt blev mycket roligare när Maria var där. Hon tog dessutom med mig hem. Tack och hej sjukhuset. Måste faktiskt säga att det var riktigt trevligt att vara inlagd där.

Maria hjälpte mig upp i lägenheten och sedan var jag ensam. Exakt i den stunden dörren stängdes insåg jag att det var då den riktiga utmaningen började. Livet som handikappad. Livet där jag under tre veckor inte får stödja på min skadade fot. Livet där det är en utmaning att hämta en sak i ett annat rum. Livet där det är svårt att hacka grönsaker ståendes på ett ben. Livet där det är svårt att klä på och av sig. Livet där saker tar mycket längre tid än man är van vid. Livet där jag framförallt absolut inte kan springa. Men jag har insett två saker. För det första. Den lilla killen på akuten hade rätt. Man får verkligen presenter och gåvor av alla de slag när man brutit sig. Både mentala i form av pepp och fina hälsningar och fysiska i form av böcker och kakor. För det andra. En väldigt spännande resa som jag ser fram emot har börjat och jag väljer att kalla den #rehabäventyret Hoppas ni kommer följa md på den.

SM i kryckor. Jag och dessa kommer vara bra kompisar om några dagar. Nu är det mest opraktiskt och krångligt. Men i Liechtenstein är jag av med dem. Hakar ni på och uppfyller mitt rehabmål ihop med mig den 14-18 juni? Några platser kvar och bokning senast onsdag 13 feb😊 www.loparaventyret.se/resor

4 tankar om “#rehabäventyret – Isfläcken och början på en ny resa

  1. Johnd397 says:

    Wow that was odd. I just wrote an extremely long comment but after I clicked submit my comment didn’t show up. Grrrr well I’m not writing all that over again. Anyway, just wanted to say superb blog! kedcebeadgcg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *