#rehabäventyret – En kock i mitt kök och över 4000 träningsminuter

Jag har redan sagt det och är väldigt stolt över det. Träningen går bra. Mycket bra. Jag är van vid att ha den längsta stapeln bland mina vänner på Funbeat gällande träning. Den brukar ligga på mellan 3500 och 4000 minuter senaste 30 dagarna. Över 15 timmar träning i veckan. Ibland mer. Som ni förstår sjönk den rätt drastiskt när jag bröt benet. Men nu är ordningen återställd. Jag kan räkna in över 4000 minuter den senaste månaden. Hurra. Och i fredags kunde jag vara med mina vänner och träna utomhus. De sprang backar och jag gick i backar. Så bara en liten detalj som skilde det vi gjorde åt. Nu är det nära.

För den som tycker det är kul att följa andras träning så har jag öppen profil på Funbeat. Bara in och kolla vad jag har för mig under dessa 4000 minuter varje månad.

Det de backspringande vännerna inte visste innan passet var att de skulle få äta mat designad och lagad av en nobelkock efteråt. Faktum är att jag inte heller visste det mer än någon timme innan. Vi backar lite i tiden så ska jag förklara.

I onsdags fick jag ett mess från P4 Östergötland när jag satt på spinningcykeln i Stadium Arena. Tänkte att det säkert handlade om Spin of Hope på Grand Hotel som skulle inträffa på lördagen. Men icke. De frågade om Niklas Hellsing, den välrenommerade kocken, fick komma hem till mitt kök och laga mat på fredag eftermiddag. Om han fick. Såklart. Han var mer än välkommen. Niklas som drivit Wreta Gestgifveri, jobbat på flera framstående krogar och dessutom alltid i kocklaget på Nobelmiddagen.

Det blev fredag och Niklas ringde på. Detta skulle verkligen bli på riktigt. Det enda han hade med sig var en väska som mer såg ut som något man transporterar pengar eller annat av värde i. Den innehöll dock lite redskap i form av knivar och några formar. Ingen mat. Inget var fejk. Spänningen steg. Klockan fem över tre skulle han få öppna mitt kylskåp i livesändning. Marie-Louise från P4 var också på plats i mitt kök med sändarutrustningen. Uppgiften var att laga en måltid på det som fanns hemma. Jag hade inte heller riggat detta på något sätt. En kompis tycket jag skulle tömma kylen innan. Kanske ett roligt prank men hade blivit ett rätt trist program ändå. Det enda som oroade mig var hur det skulle bli med varorna jag hade tänkt laga mat åt kompisarna av senare under kvällen. Kylskåpet öppnades och lösningen på mitt dilemma kom snabbt. Niklas bestämde att han skulle laga mat åt oss alla som jag kunde värma. Hurra.

Han plockade ut olika bönor, lök, krossade tomater, morötter, pesto, fetaost, paprika, ägg, filodeg och sockerärtor. I skafferiet hittade han rödvin, ris och hasselnötter. Lådan innehållande sprit, juice från RÅ och diverse snacks drog jag ut senare. Där hade han gärna använt den koncentrerade rödbetsjuicen om han hade vetat att den fanns hemma. Nåväl. Det skulle bli succé ändå. Processen var igång. Han såg koncentrerad ut. Jag visste inte om jag kunde störa. Ville vara med och få hjälpa till. Säkert lära mig något. Läs massor. Men själv har jag noll simultanförmåga. Men han var annorlunda. Och det är klart. I köket på Nobelmiddagen jobbar man med säkerhet inte ifred och alltid under press. Så jag ställde mig till förfogande.

Jag fick riva morötter, smula fetaost och diska. Vi blev ett bra team. Niklas var himla kul och vi pratade konstant. Marie-Louise ville knappt bryta av vårt hemtrevliga babblande. Ja för det är väldigt hemtrevligt att ha en kock i sitt kök. Dessutom en kock som ska åka cykelvasan. Men det finns förbättringspotential i mitt kök. Hade jag verkligen inga fler grytor. Mina stackars knivar. Fanns det bara två av sämre modell och låg de verkligen helt löst i lådan. Niklas tyckte det var läge att önska sig ett och annat i julklapp. Samtidigt spred det sig snabbt en härlig doft i köket.

Niklas ska precis till att öppna mitt kylskåp. Han är nervös även om det inte syns på bilden. 

 

In action efter att morötterna är färdigrivna i mitt fina kök. De fick godkänt trots att det inte ser helt självklart ut på bilden. Så vad lärde jag mig då. Om man strimlar sockerärtor och lägger dem i isvatten får de en helt annan och sprödare textur. Att servera ris blandat med ost och ägg som är ugnsbakat i en muffinsform blir till en god ristimbal. Att en chili, om såsen nu hette chili, måste koka länge så den inte separerar och släpper ut vatten. Att filodegsark kan fyllas med det mesta och bli till en god slags vårrulle. Att man drar av det som är hackat på skärbrädet med baksidan av kniven. Att det inte luktar utan doftar av mat i köket.

Vi pratade om matsvinn. Mitt är noll. Vi pratade om tränings- och tävlingsnutrition. Jag visade min låda med sådana grejer. Men slog ett slag för att ha med sitt favoritgodis i fickan som motivation när det går tungt. Vi pratade om kosthållning. Jag har ingen särskild tanke kring det alls. Mer än att äta regelbundet och ordentliga mellanmål för att orka träna. Vi pratade om Nobelmiddagen. Hans position i köket kan liknas vid en forward som håller ordning på allt och ser till att tempot hålls. Vi pratade om cykling i skogen. Att han skulle cykla om mig alla dagar i veckan men i löparspåret är det annorlunda. Nej det blev aldrig riktigt tyst.

Efter 70 minuter och helt enligt plan var det färdigt och upplagt. Under tiden hade Marie-Louise sett till att radions lyssnare hade fått följa förloppet. Lyssnat på vårt snackande, bubblet i grytorna och fått information om stegen i matlagningen. Vi satte oss ned och smakade. Toppklass. Vilka smaker. På grejer jag hade i min kyl och som var planerade för helt andra rätter. Niklas får gärna komma tillbaka. Men mer sannolikt är nog att vi stöter på varandra i löpar- eller cykelspåret. Kanske till och med på Funbeat. Vem vet. Inte omöjligt att han blir triggad att utmana min stapel på 4000 minuter innan sommarens utmaning i Dalarna.

Får väl kalla min position här i nobelkocklaget för back. Jag har värmt maten och försöker lägga upp lika fint som Niklas.

 

Ni ser vilken fin kväll vi fick. Att få fira sina första riktiga steg utomhus utan kryckor, dessutom i backe, i sällskap av detta gäng med mat designad av en nobelkock – det är ett firande av rang som ni förstår. Sedan spelade vi TP och det tog också typ 4000 minuter och ändå hade vi ingen vinnare innan det var dags att sova för att orka Spin of Hope dagen efter. I juni åker vi till Liechtenstein och då är det bestämt att jag också kommer att vara igång ordentligt med löpningen. Så det så. Skål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *