Rapport från såpbubblan och förlåt för i söndags

Till att börja med vill jag försöka förklara mitt agerande i söndagens Östgötamara.

Många marathonlopp har en eller flera kenyaner på startlinjen. Otroligt imponerande idrottsmän. Att jag valde att springa utklädd till kenyan är att jag har många kenyanska vänner, jag har tränat flera gånger i Kenya och jag imponeras över landsmännens kapacitet inom löpning. Marathon förknippas med kenyaner. Jag tävlar och tränar i skuggan av dessa men har genomfört flera roliga pass tillsammans med några av dem och till Kenya kommer jag att återvända. Mina avsikter var goda, men jag hade med facit i hand inte insett vilka reaktioner detta skulle medföra, och jag är ledsen att ha sårat människor. Jag var heller inte uppdaterad kring problematiken med blackface vilket jag är nu. Detta var inte menat som en nidbild av en folkgrupp, snarare tvärt om, och jag är för mångfald och engagerad i integrationsprojekt i Sverige och andra projekt som försöker göra skillnad utomlands. Jag älskar alla människor oavsett ursprung och hoppas att alla ska bli bättre att ta hand om varandra i världen. På mina löparäventyr har jag lärt känna många fantastiska personer och fått många nya vänner. Mångfald berikar och vi har massor att lära av varandra. Jag har lärt mig att min handling kan uppfattas som rasistisk, även om detta inte var min mening, och jag har lärt mig något av detta. Jag hoppas att de som tagit illa upp förstår hur jag tänkte, eller inte tänkte, och hoppas att när vi, om vi, ses i framtiden kommer göra det som vänner.

1run
Löpning förenar. Jag och en av mina kenyanska vänner efter ett härligt träningspass.

 

Hur är formen frågar nästan alla jag har träffat senaste veckan. Hur laddar jag upp och har jag gått in i bubblan. Formen är god. Bättre än någonsin. Laddat har jag gjort genom att sova mycket de senaste nätterna och att inte att åka som ett skållat troll mellan tusen aktiviteter. Jag har tagit det lugnare än vanligt och läst flera böcker. Bubblan är nog mer likt en såpbubbla. Väldigt tunn, för jag trivs inte i bubblor. Men jag är laddad och förväntansfull ska gudarna veta.

Som många av er vet har de två senaste veckorna varit proppfulla med träning. Mer mil än jag någonsin tränat. 26 mil och sedan 24 mil och däribland en hel del tävlingar som fartträning. Ribban har höjts och en vecka under 20 mil kommer framöver att kännas kort i jämförelse.

Förra veckan kom jag under 20 min på Broarna runts 5 km och i lördags var det Bråviksloppet. Elminas och min kompiskamp på halvmaran hade blåsts upp men jag skulle redan innan loppet ha satsat mina pengar på Elmina. Så blev också fallet. Dagen började med spöregn men precis när vi skulle börja blev det fint löparväder om än blåsigt. Men detta är ingen lätt halvmara. Vändpunkt på två ställen, grus och skog. Elmina drog iväg som ett skott men jag höll hennes rygg på några hundra meters avstånd ända fram till det var fem kilometer kvar och vi skulle in i skogen igen. Jag kom i mål som tvåa strax över 1:30 och hade fått et bra pass och dessutom hade jag redan vunnit ett presentkort på tusen kronor i någon slags skattjakt i varuhuset Domino på vägen till loppet. Så jag var glad. En bra dag.

 

Sprang runt lite i Lindö. Sen åt jag hamburgare och milkshake gjord på blåbärspaj på kvällen med syrran och Annie. Det var gott. Sen sov jag.
Sprang runt lite i Lindö. Sen åt jag hamburgare och milkshake gjord på blåbärspaj på kvällen med syrran och Annie. Det var gott. Sen sov jag.

Dagen efter, i söndags, var det dags för första Östgötamaran. Loppet som Nina Svenman väckt upp ur sin slummer sedan förra löparboomen på åttiotalet. Klart man ville vara med. Men klart man inte borde springa en mara sex dagar innan VM. Jag fick dock springa för Rune om jag sprang långsamt. Långsamt innebar en tid över 3h30min vilket innebär 30-40 min under min marathonkapacitet. Hur genomför man det i ett klubblinne utan att ryckas med och tävla. Jag bedömde uppdraget som ogenomförbart och bestämde mig för att genomföra loppet på ett annorlunda sätt. Därav min utklädnad.

Jag hade ett väldigt roligt lopp trots regnet, kylan och vinden. Jag pratade med folk och hade trevligt. Fram till 35 km hade jag snittat 5:15 men det var kallt att springa saktare än jag brukar och jag var pigg. Så jag började kuta. För att springa fort de sista kilometrarna sliter inte så mycket utan kan snarare resultera i ett riktigt bra kvalitetspass. Jag kom in som fyra och det var härligt att springa in på Nya Parken i Norrköping och symboliskt knutit samman sträckan mellan de två städerna. Det är ju inte så långt mellan städerna. Man kan ju till och med springa emellan. Detta har jag gjort innan men det var roligare med sällskap.

I måndags vilade jag, och faktiskt även i fredags. Jag har inte ställt klockan på morgonen sedan i söndags. Detta betyder dock inte att jag sover bort halva dagarna. Det finns en inbyggd klocka också. Men jag har som sagt tagit det lugnt och jag har varit på massage. Massören sa att ingen skulle kunna gissa att jag sprungit 50 mil senaste två veckorna om de kände på mina muskler. I tisdags var det återigen Broarna runt. Jag har säkert sprungit den tävlingen 30 gånger sedan jag började springa och det är lika jobbigt varje gång. Den är en institution i Norrköpings löparliv och på något sätt gillar man plågan. Efteråt. Som jag sprang denna gång. Men jag tittade inte på klockan utan körde på känsla. Känslan sa att det gick rätt fort och jag var lite närmre de som är snabbare än mig. Elmina låg bakom, jag såg henne inte i svängarna, men hon tog in i backarna. Framme vid trappen sprang hon om och jag kämpade på. När jag kommit i mål blev jag så sjukt glad. Satte mig ner på bänken, pustade och skrattade om vartannat. Jag hade persat med 15 sekunder och sprungit på 19:15. Jippi. Vilket kvitto. Vilken kväll. Det gjorde inget att Sveriges fotbollskillar förlorade när vi åt på O´Learys efteråt. Vi var flera som hade persat och på lördag ska jag också få ha blågula kläder.

Broarna runt är så himla kul. Min tid kommer inte gå till världshistorien. Den kvalar inte ens in på Hall of fame, listan över de 15 snabbaste tjejerna genom åren. Men jag är glad, och det är det viktigaste. Löpning är främst en tävling mot sig själv.
Broarna runt är så himla kul. Min tid kommer inte gå till världshistorien. Den kvalar inte ens in på Hall of fame, listan över de 15 snabbaste tjejerna genom åren. Men jag är glad, och det är det viktigaste. Löpning är främst en tävling mot sig själv.

Jag ser fram emot att åka till Holland. Det ska bli så himla kul. Jag har tränat jättebra. Jag är i mitt livs form. Mer kan jag inte göra nu. Förutom att inte hitta på några dumheter innan lördag. Jag ska se till att ha kul och göra mitt yttersta för Sverige. Det bästa av allt är att vad som än händer i Holland flyger jag direkt till mitt älskade Berlin några dagar. Och till sist. I tisdags persade jag på Broarna runt. Och det tillhör en av de saker som jag räknar här i livet. Oavsett hur det går i VM.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *