Nattvasan – en 90 km lång skidskola

I tisdags var det dags för nästa stora utmaning. Den kvalar in under kategorin galen och blev bestämd fem dagar innan. Tåg bokades om i annan riktning än hem från Oslo och vid halv tre satt vi på en italiensk restaurang i Sälen och åt lunch. Förutom en gedigen pastaladdning och en lektion i italienska matvanor av den entusiastiske servitören. I Italien dricker man grappa. Den fick då även ingå i vår lunch. Sedan tog vi oss vidare till starthuset. Vasaloppets starthus, och upp backstage i kontrolltornet. Ett snöoväder drog in. Det var inte planen. En timme efter skulle vi ge oss ut på Nattvasan 1st edition. Ett arrangemang för att utvärdera möjligheterna att i framtiden anordna ett sådant event. En utmaning jag inte kunde missa.

Starten skulle gå klockan 18:00. Mina skidkunskaper var mycket begränsade och bestod i sammanlagt ca 90 km på klassiska skidor i hela mitt liv. Då har jag dock inte räknat in två turer i Jämtlandstriangeln, men det är på turskidor och räknas inte. Detta år fick jag mina första skidor och testade dem 10 min på Himpafältet hemma i Norrköping innan jag insåg att skidföret inte var det bästa då gräset syntes på vissa ställen. I måndags tog Anna mig med ut på lite skidskola i Sörkedalen i Oslo. 21 km där jag fick lite tips i sista minuten.

Efter att Silva hade försett oss med pannlampor var det 15 min till start och jag undrade fortfarande var mina låneskidor var. Tio minuter innan blev de levererade och vi fotograferade samtidigt som mörkret började lägga sig. Vi var 20 personer som skulle ge oss ut. 19 av dessa kunde åka skidor. Somliga riktigt bra. Folk pratar om att det är trångt i Vasaloppsstarten. Vi promenerade in i elitfållan utan problem. Härligt att få vara skidproffs första gången man ställer upp.

Jag hade vid denna tidpunkt ingen aning om ifall det skulle bli en njutbar natt. Men jag såg i alla fall ut som en skidåkare.
Jag hade vid denna tidpunkt ingen aning om ifall det skulle bli en njutbar natt. Men jag såg i alla fall ut som en skidåkare.

Starten gick och efter 50 meter tog det stopp. Jag kände mig plötsligt inte lika proffsig längre. De röda lamporna på startfältets ryggsäckar försvann i fjärran och jag stod där med massor av snö under mina skidor. VM-vallateamet som enligt uppgift hade vallat mina skidor hade säkert gjort ett bra jobb. Om det hade varit minusgrader. De första fem kilometrarna blev en kamp. Fick stanna många gånger och skrapa bort is och snö. När vi hade kommit upp för de första backarna blev det minusgrader och jag blev kompis med mina skidor. Tekniken satt inte utan det var stundtals passgång men härligt att ta sig fram genom månskenet där vi inte ens behövde pannlampa och det enda som hördes var en snöugglas hoande.

Kommer inte ihåg i vilken ordning de där kontrollerna kommer i men vid den första om det nu var Mångsbodarna fick vi blåbärssoppa och vasaloppsbullar och det var flera funktionärer och fotografer på plats. Anders och jag var sist. En position vi skulle komma att hålla under natten. Sen tror jag vi hade ytterligare 10 km till Smågan och där lyckades jag få upp tempot. Från en medelhastighet av 7:20 minuter per kilometer var vi nere på 6:04 och mitt hopp om att komma under 8 timmar blev återigen aktuellt.

Men man ska inte vara alltför stor skidentusiast. I en backe åkte jag ur spår och fortsatte skrikandes nedför den isiga pisten. Helt okontrollerat. Till jag ramlade. Jag trodde näsbenet var brutet. Det som dock var brutet var ena skidan. Blev förbannad. Jag hade åkt 22 km och skulle i mål. Kontrollerade skidan och insåg att den bara var knäckt. Jag kunde åka på den. Torkade näsan med några snöbollar och sen åkte vi vidare.
Men man ska inte vara alltför stor skidentusiast. I en backe åkte jag ur spår och fortsatte skrikandes nedför den isiga pisten. Helt okontrollerat. Till jag ramlade. Jag trodde näsbenet var brutet. Det som dock var brutet var ena skidan. Blev förbannad. Jag hade åkt 22 km och skulle i mål. Kontrollerade skidan och insåg att den bara var knäckt. Jag kunde åka på den. Torkade näsan med några snöbollar och sen åkte vi vidare.

Resultatet av min vurpa blev dock en rädsla för varje nedförsbacke. På grund av det tappade vi tempo vi kunde ha nytta av. Anders var tålmodig och rekade hur branta nedförsbackarna var. Man kunde dock inte alltid lita på honom och ytterligare några nära döden upplevelser i hög fart inträffade längs vägen. En ruskigt farlig sport. Men ju längre vi åkte ju mer började jag gilla det här med skidåkning. När vi kom till Evertsberg var klockan 23:00 och vissa hade redan gått i mål. Silvafunktionärerna konstaterade att näsan satt kvar och det var det sista vi såg av levande support under natten. Anders bytte till skateskidor och sedan gav vi oss ut på andra halvan av det klassiska loppet.

Det var lite tunt med publik under Nattvasan. De få som hejade var lite frusna och stela.
Det var lite tunt med publik under Nattvasan. De få som hejade var lite frusna och stela.

Vi hade varit bra på att äta och slapp energidippar. Min ena armbåge ömmade men jag smörjde den med voltaren. Vi kämpade på bra och var glad att jag hade trevligt och tålmodigt sällskap. Det är inte alla som får åka loppet med Vasaloppets VD. Bara en sådan sak. När vi kom till Oxberg hade supporten gått hem med lämnat kvar dunkar med blåbärssoppa och bullar. Vid Hökberg och 20 km kvar hade jag hittat tekniken. Jag hade lärt mig åka skidor. Det var nu det började bli riktigt kul. Målet på 8 timmar var inte inom räckhåll men 9 timmar skulle vi se till att fixa. Efter Eldris körde jag så fort jag kunde och när vi bara hade de sista kilometrarna genom Mora kvar ville jag inte att loppet skulle vara slut. Det hade varit en fantastisk natt. Magiskt att få åka på historisk mark i månskenet. Otroligt glad att jag fick den möjligheten. En natt som hade gjort detta med skidåkning roligt. Nästa vinter kommer det bli en del alternativträning. Jag gillade denna 90 kilometer långa skidskola.

När jag och Anders åkte genom det klassiska målet hade vi gjort det på 9 timmar. En trött funktionär blev glad att äntligen få lägga sig och sova efter att ha försäkrat sig om att vi inte hade försvunnit i skogen. En härlig känsla att spontant ha genomfört ett Vasalopp. Att ha gjort det med blodig näsa och knäckt skida tycker jag personligen förhöjer coolhetsfaktorn.
När jag och Anders åkte genom det klassiska målet hade vi gjort det på 9 timmar. En trött funktionär blev glad att äntligen få lägga sig och sova efter att ha försäkrat sig om att vi inte hade försvunnit i skogen. En härlig känsla att spontant ha genomfört ett Vasalopp. Att ha gjort det med blodig näsa och knäckt skida tycker jag personligen förhöjer coolhetsfaktorn.
För den som gillar resultat och statistik. Vår rad ska vara mer välfylld nästa år. Förhoppningsvis har inte alla funktionärer gått och lagt sig innan vi kommer fram till kontrollerna. Men jag blev inte sist i Nattvasan 1st edition. Tack Anders för att jag fick hänga på. Trots att du fick åka sist in i målet.
För den som gillar resultat och statistik. Vår rad ska vara mer välfylld nästa år. Förhoppningsvis har inte alla funktionärer gått och lagt sig innan vi kommer fram till kontrollerna. Men jag blev inte sist i Nattvasan 1st edition. Tack Anders för att jag fick hänga på. Trots att du fick åka sist in i målet.

7 tankar om “Nattvasan – en 90 km lång skidskola

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *