aug
Det är någon speciellt med Mora och det sportiga som händer där. Under ett år är det nära 100 000 personer som tar sig sträckan mellan Sälen och Mora. Cyklandes, skidandes och springandes i olika konstellationer. Denna helg var det min tur. Någon som jag inte hade stressat upp mig över. Jag ville dit för att det är där det hände i ultravärlden denna helg. Inte för att det är min arena. Stigen får gärna asfalteras. Träd, rötter och kottar är fint men kan avnjutas längs sidan.
Eliten hade samlats på hotell Siljan. Svensk och utländsk. Anslöt mig till dem. Det är roligt nu när man har varit med i svängen ett par år för det är många från olika länder som man har lärt känna under andra lopp vilket bidrog till ett roligt häng. Sedan gick jag till mitt vandrarhem som visade sig ligga mellan nummerlappsutdelningen och Vasaloppsmålet. Perfekt. Rummet för fyra personer hade jag fått för mig själv. Perfekt. Frukostmat fanns i kylen utan lås. Perfekt.
På fredagens morgon arrangerades en morgonjogg för alla som var intresserade. Vi sprang en runda som avslutades med några kilometer på vasaloppsträckan med inlöp i målgången. Fick varm blåbärssoppa och bullar efteråt. Värmande i regnet. De nya trailskorna, Salming trail5, kändes bra. De fick det bli. Presskonferens vid 12. Jag var en av dem som skulle intervjuas. Kändes som något blivit fel. Jag kan inte traila något bra. Brist av framgångar på stig blev det resan till Erbil förra hösten som lyftes fram. Men en sak visste jag. Jag ger inte upp och är uthållig, det skulle bli min styrka. Lunch på hotellet. Chill. Hängde med en vän som skulle göra ultradebut. Solen tittade fram. Sedan var det dags att äta igen. Vid halv sju låg jag i sängen. Tröttade ut mig med en bok. Lyckades somna vid åtta. Superbra.
Var alltså utvilad vid 02:00 när klockan ringde. Frukost och minibuss till starten. Någon frågade var jag hade min påse med langningsflaskor. Ingenstans. Jag hade inga. Det skulle ju finnas vatten, sportdryck och blåbärssoppa på kontrollerna. Regn. Slumrade till. Men när vi var framme i Berga by hade det slutat och var riktigt skönt. Jättebra springväder. Flipbelt med några gels. Resten i sportbehån. Plus en snickers, två enervittabletter i gladpack och en energibar. En GPS skulle också få plats.
05:00. Att starta i Ultravasan är en smått magisk upplevlse. Solen är inte uppe men har börjat sprida lite ljus. Marschaller längs början av sträckan och vasaloppslåten i högtalarna. Wow.
Tre kilometer uppför till att börja med. Ändå på asfalt. Sedan lätthanterliga stigar. Uppehåll första en till två timmarna. Jag kommer inte riktigt ihåg. Men jag såg sjöarna. De måste ha varit där 2014 också. Men jag har tunnelseende när jag springer. Kunde inte alls minnas dem. Det var en fin morgon. Vid 13 km var det ingen lek längre och jag visste att det inte skulle vara det ända fram till 29. Försökte se bortom dessa kilometrar när jag kämpade mig fram på den tekniska trailen och gladdes åt spängerna där det gick förvånansvärt bra att springa med skornas bra grepp. En, två, tre. Ännu fler tjejer sprang om och såg ut som lätta älvor flygandes fram. Jag kände mig stelopererad och höll mig i träden på vissa ställen när det gick nedför. Innan detta parti var jag fyra. När det slutade låg jag elva. Nu var det dags att plocka in det jag hade förlorat.
Regnet hade börjat. Himlen hade öppnat sig. Det forsade uppifrån och i spåret. Men jag fokuserade på de placeringar jag skulle hämta in och på att inte ramla. På vägarna gick det snabbt. Sa till en tjej jag passerade att hon kommer ifatt sen på stigen. Hon sa att det inte skulle bli så mycket stig till. Yes, tänkte jag.
Oavsett om det blev grusväg och lättare stig är det tungt att springa med vattenfyllda skor i 90 km. Men jag kämpade på. Tog en gel, bar eller banan var 9:e kilometer och drack en mugg av blandat innehåll vid varje station som fanns med fem kilometers mellanrum. Energin var på topp hela tiden. Men det blir jobbigt ändå när förhållandena stundtals är miserabla. Plockade in tjej efter tjej. Mitt i loppet kom ett lämmeltåg av löpare som precis hade börjat. 45 kilometer med sovmorgon. Men de skulle också få det tufft. Jag tänkte på de som följde oss via våra GPS:er. De måste ju ha undrat om jag satt ute i skogen och åt snickers under första halvan. Nu ville jag visa att jag kan springa. Vid Risberg låg jag fyra enligt speakern. Det bästa med regnet denna dag var att det sandiga partiet på några kilometer var hårt packat. Vid Enris, den sista huvudkontrollen och 9 km kvar, sa speakern att jag låg femma. Men ingen hade passerat. Märkligt. Men femma skulle också vara bra, och fyra fick bli en bonus för jag skulle absolut inte släppa förbi någon trots att det inte var skitkul längre. Nu skulle det i alla fall vara 9 lättsprungna kilometrar in till Mora.
Så hade det varit i en torr värld. Men inte denna dag. 9 km swimmingpool. Vid sidan var det inget bra för man halkade ändå ned. Att springa rakt igenom var en chansning. Ett för sten på botten. Kryss för hål på botten. Tvåa för att fixa det. Som tur var blev det tvåa på alla. Plus en del kryssande som inte gjorde sträckan kortare. Det var en kamp. Men kilometrarna kvar var ensiffriga. Tryckte två gel sista biten. Det gör jag normalt sett inte. Men nu var jag trött.
Kom i mål som fyra. Så himla glad jag blev. Det hade varit en 7 timmar, 50 minuter och 59 sekunders lång kamp. 6 minuter långsammare än 2014. Men fyra. Och 27:e plats av alla 899 som genomförde loppet. Wow. Allt det jobbiga var som bortblåst. För helt ärligt, detta var det tuffaste ultra jag genomfört. Det tyckte kanske även Giorgio Calcaterra. Italienaren som vunnit VM över 100 km flera gånger kom några minuter efter mig in i mål. Men det fanns mer att glädjas åt. Ida hade vunnit och slagit banrekord trots dessa förhållanden. Elov hade vunnit. Många hade gjort topprestationer. Det fanns absolut underlag för att fira. Det gjorde vi vid restaurangen vid målet. I solen. För den hade haft den goda smaken att komma fram lagom till festen. God mat och öl. Stämningen från efterföljande målgångar. Vi var kvar till sista man och kvinna hade gått i mål. Efter över 15 timmar. Vilka hjältar.
Sedan var det prisutdelning. Fortsatte med snittar och firande på hotellet. Sedan hemma hos Peter. Svenskar. Polacker. Amerikanare. Ester. Många historier berättades. Skönt häng efter en tuff men fantastisk dag. Vid halv två var det dags för dopp i poolen. Då åkte jag hem till sängen. Kroppen var fortfarande ute och sprang kändes det som. I huvudet spelades dagens lopp upp likt en film. Colt att man hade tagit sig igenom detta. Sedan somnade jag.
