Med vingar i Santiago

I fredags började sista etappen av Löparäventyrets Sydamerikatripp. Stadsliv i Santiago. För min del innan frukost med att springa i riktningen mot berget i stan. Innan jag var uppe på toppen hade jag lagom avverkat 10*400m och fick njuta av utsikten alldeles själv den tidiga morgonen eftersom bergbanan inte hade börjat gå. Staden bredde ut sig långt därnere och jag gjorde några armhävningar och magövningar innan jag sprang ned. Så lämpligt att det var nedför då det blev bra träning inför Comrades. Åt frukost med brorsan och sedan gav vi oss ut med kartan. Vi började vid parlamentet där det verkade ha varit ett upplopp eller en demonstration. Ett område var avspärrat och på marken låg något som liknade blod men mer sannolikt var juice från granatäpplen. På plats fanns även några små pansarvagnar och en kvinna med en grön flagga som såg rätt fredlig ut för att vara demonstrant. Några poliser tog selfies och vi bedömde läget som lugnt. En stor samling militärer på andra sidan gatan fångade istället vårt intresse. Ackompanjerad av blåsmusik hissades den chilenska flaggan och ett gäng viktiga personer stod på ett podie. Nedanför var alla typer av regementen representerade och de marscherade iväg efter att en man som vi tror var general hade hälsat på dem. Vi gick vidare till stora torget och besökte Katedralen och det historiska museet. Med audioguide tog vi oss genom Chiles historia, tråkigt bara att de sista knapparna var trasiga när det blev som mest spännande.

Vi gick rätt planlöst genom stan och stadsdelarna med olika karaktär. I Bellavista var det redan party och inkastarna i full gång med att fylla barerna. Utanför något studentställe var det bråk och på alla ställen var det öl i enlitersflaskor som gällde. I Larissa hittade vi konstnärer som sålde sina tavlor och smycken och där fann vi även en restaurang där vi beställde in en bra stek och gott chilenskt vin. Kvällen fortsatte på några mysiga pubar innan vi åkte hem till hotellet.

Lördag morgon. Sista passet innan tävlingen. Bror fortsatte sin strategi. Att vila sig i form. Jag joggade 6 km med planen att dra ett varv i den botaniska trädgården. Den verkade ha flyttat på sig. Även vi flyttade efter frukosten. Till ett lyxhotell i Larissa. Vi hade jobbat oss uppåt och detta var en del av min vinst från förra årets Wings for Life. Dagen var rätt chill. Vi åt på uteservering. Gick upp till en borg. Sedan läste jag mest bok och på kvällen en sväng i de lördagsmyllrande kvarteren, köpte piroger, och åt dem i sängen. In i bubblan. Somnade.

received_10157031830102355

Söndag. Racing day. Nu kanske ni tror att min bror kastade in handduken även här. Men icke. Vi var på träningsläger, han hade vilat sig i form, och nu åkte startnumret på. Frukost vid 06:00 och sedan transfer till starten tillsammans med ännu en vinnare från förra året. En rosahårig schweiziska som jag hade googlat innan. Beroende på hennes dagsform kunde det bli en match. Om inte annat trodde loppets organisation det. Hur som helst var hon trevlig och skulle även till Comrades i år. Starten var i en park och i ett tält fanns det vita soffor där vi satt till det var dags att uppsöka en buske och göra sig beredd. Förklarade för brorsan att man vill försöka få ur sig det sista precis innan start för att slippa sätta sig ned längs vägen. Han tänkte tvärt om och hoppades på att bli bajsnödig så han kunde få bryta.

Utekväll på trendig lokal eller precis innan start. Kunde varit vilket som.
Utekväll på trendig lokal eller precis innan start. Kunde varit vilket som.

Klockan 08:00 i Chile var det dags och ingen var gladare än oss att det var runt 15 grader. Tävlingen Wings for Life startar samtidigt på 30 platser i världen och alla intäkter ger loppets arrangör, Redbull, oavkortat till ryggmärgsforskning. Man springer helt enkelt för de som inte kan springa. Springer ända tills en bil kommer ifatt. Last man och kvinna standing så att säga. Om det skulle bli varmare kunde jag inte veta för det var fortfarande mörkt ute. Jag lade mig i täten och vi sprang ut genom stan vilket tog ett tag. Första milen var lite småkuperad, men inget dramatiskt. Den värsta knäppan var precis innan 10 km och jag sände bror en tanke och hoppades att han skulle hinna dit. Faktum är att jag var övertygad om att han skulle det trots att han aldrig hade sprungit längre än 6 km i hela sitt liv. Efter 20 minuters löpning vände jag mig om. Jag såg inget rosa hår men en liten asiatisk tjej. Kanske inte skulle bli någon walk in the park. Jag sprang på och faktum var att det var lätt. Så lätt. Visserligen var banan en dröm, oändliga rakor av asfalt, och planade svagt utför under långa sträckor men halvmaran på 1:28 och maran på 2:57:30 var ett bra kvitto på formen. Faktum är att det är det snabbaste jag sprungit en mara på sedan 2011 och jag hade inte ens tagit i särskilt. Banan gick stundtals längs vinodlingar och genom mindre samhällen. På ett ställe såg jag några indianer till häst iklädda ponchos. Planen var att sakta ned om bilen hade hunnit ikapp alla tjejer utom mig. Vid 24 km var det fem kvar. Vid 45 km bara jag. Runt omkring mig hade jag flera motorcyklar med kameramän och fotografer och var väldigt pigg. Kunde ju lika gärna gör det jag hade kommit dit för, springa 50 km, när jag ändå höll på. Tempot vid maran var 4:12 min/km och jag försökte sakta ned för att hinna 50 km i tempot 4:19 min/km. Men det rullade liksom på och vid 48 km drog jag med mig en kille som bara hade haft som plan att springa 45 km. Frågade om vi skulle stanna vid 50 km och vinka in bilen och han var på. Fast de där kamerakillarna var överallt. Klart man inte bara ville ställa sig vid 50 km och se ut som någon som väntade på bussen. Vid 52,37 km kom den ikapp och det var en så himla skön känsla. Jag hade kunnat springa längre. Jag hade vingar. Jag hade haft ett tempo av 4:15 min/km betydligt längre än en mara. Jag hade vunnit. Jag skulle få välja ett nytt land nästa år. Jag var pigg och glad. Fasen vad skönt. Nu följde ett intensivt fotande. Med en indiantrumma som jag fick i pris. Utan indiantrumma. Tillbaka till starten fick jag åka bil med två trevliga medarbetare från Redbull. Väl framme följde ännu mer fotande och intervjuer. Selfies. Kindpussar. Sedan fick jag en GPS-klocka från Garmin. Jippi. Att få känna sig lite sådär som en superstar en stund är rätt härligt. Sedan var det skönt att komma hem till hotellet och få duscha länge.

Yes, såhär glad kan man bli när en bil åker ikapp en och man vinner en trumma.
Yes, såhär glad kan man bli när en bil åker ikapp en och man vinner en trumma.

Nu undrar ni hur det gick för brorsan. Såklart klarade han det. Med råge. Han kom 12 km innan bilen kom ifatt. Jag var lika glad över den prestationen som över min egen. Han hade fixat det lätt och han var nöjd. Nu hade vi verkligen underlag för att fira.

Så började dagens andra etapp. Firandet. Kanske den tuffaste etappen av de två. Särskilt när den börjar så tidigt. Med vin uppe på hotellets takterrass klockan fyra. Vi gick sedan vidare till Bellavista. Vi hade hört oss för. Där skulle det vara party alla dagar i veckan, året om. Även om det var lite lugnare än i fredags så fanns det potential. Vi åt och började på den första enlitersflaskan öl. Utvärderade dagen. Skrev ett nytt träningsschema till mig. Det innehåller bara vila. Sova. Vila. Funkade ju för brorsan. Skojade bara. Hur skulle jag överleva utan att knarka kilometrar. Vi fortsatte att återhämta oss med kolhydrater i form av öl och en bartender som hade gått av sitt skift anslöt sig. Han kunde inte så bra engelska men sådant löser sig. Sedan fick vi även över två studenter från bordet bredvid. Det blev en rolig kväll och kul att hänga med locals.

Frukosten intogs på åttonde våningen med utsikt över stan. Fin utsikt var det också från poolen på taket där jag läste bok under förmiddagen. Innan transfern gick till flygplatsen hann jag även en promenad till marknaden. Köpte lite kläder och chilenskt vin. Vad gjorde brorsan. Han sov. Han har börjat träningen inför nästa lopp. För jag tror det kommer bli fler. Tack alla ni där hemma som hejade under loppet och skickade massor av fina hälsningar efteråt. Det gör mig otroligt glad. Löparäventyret i Sydamerika har varit fantastiskt och det går himla bra att hänga 10 dagar med sin lillebror. Det har varit jäkligt kul. Skräll.

Ibland tar livet helt andra riktningar. Jag är på väg hem. Brorsan fastnade för det Sydamerikanska livet. Enligt uppgift säljer han nu glass på en gata i Santiago. Affärerna går bra.
Ibland tar livet helt andra riktningar. Jag är på väg hem. Brorsan fastnade för det Sydamerikanska livet. Enligt uppgift säljer han nu glass på en gata i Santiago. Affärerna går bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *