Massor av långa stigar

Det är inte klokt vad det har trailats runt på sistone. Den där Ultravasan fick mig att börja träna på stig, jag började gilla det, och senaste fem veckorna har jag sprungit tre lopp på stig vilka plötsligt resulterat i att jag leder Peppes trailcup.

Det roliga är att det har varit tre väldigt likvärdiga lopp fast på stigar i olika skogar. Runt 50 kilometer vandringsled blandat med grus och inslag av asfalt. Bergslagsleden, Holaveden och nu i söndags Sörmlandsleden.

Klockan 06:00 i lördags satt jag vid Skvallertorget. 06:05 vaknade min skjuts som försovit sig 10 km därifrån. Jag tog fram min morgontidning och började läsa. Det var det ingen annan som gjorde. Faktum är att inga andra var ute vid den tiden överhuvudtaget. Vi parkerade vid målet och tog pendeltåg och tunnelbana till starten där jag fick reda på att Mimmi inte skulle komma till start. Jag hade sett fram emot att träffa henne igen och räknat med spö vilket jag gärna tar av en så trevlig och grym tjej. Då fick jag istället gå för vinst. Jag sprang med linne och korta tights vilket ingen annan gjorde men planen var att springa sig varm trots den sjugradiga temperaturen.

Först tog vi ett varv på elljusspåret innan färden gick vidare på Sörmlandsleden. Där låg det till en början onödigt många rötter. Rötter till förbannelse. Takten gick som vanligt ned och jag blev omsprungen av många, dock endast killar. Jag sprang bredvid någon löpare och pratade om att i Stockholm kan man springa fint vid Hellasgården och Nackareservatet. Det intressanta var att vi tydligen sprang just där läser jag nu i efterhand på internet. Omgivningarna var fina och på hemsidan kan man läsa att de är så fina att man nästan blir tårögd under sommartid. Jag tycker dock att det var fint även på hösten.

Trodde loppet skulle bli en walk in the park innan jag plötsligt blev passerad av en tjej vid 10 km. Hon hette Kajsa, hade sprungit tolv av tretton lopp och bara förlorat två. Dessutom såg jag hur snabb hon var på den bekanta stigen. Tog in på henne när det blev väg vilket jag även bestämde mig för att göra hela loppet. När jag kom ifatt sa hon att det kändes som en merit att en gång ha legat före mig i ett lopp. Jag frågade vilket lopp. Hon svarade detta. Men hon blev inte den enda som sprang om mig i leran som att det hade varit vilket fast underlag som helst. En glad tjej sprang glatt om vid 15 kilometer och sa att det längsta hon sprungit i sitt liv var 35 kilometer på träning. Jag sa det inte men tänkte att det kommer bli tufft i den farten, med det steget och utan erfarenhet av distansen. Vi hade trevligt sällskap och sprang och pratade några kilometer och förbi några passager där det var omöjligt att springa. Precis innan 25 km utsattes vi för en väldigt lång backe. Väl uppe på toppen drog funktionärerna en snitsel tvärs över vägen. Dumt tänkte jag först men insåg sen att det var målsnöret som indikerade att jag hade vunnit bergspriset. På landsvägen höll även min kombattant ett väldigt bra tempo fram till 30 kilometer men sedan drog jag ifrån då jag var i mitt rätta element på landsvägen. Med 10 kilometer kvar kom solen fram och jag kände att det jag sysslade med i skogen var ren livsnjutning trots att jag hade sprungit 40 kilometer. Jag brydde mig inte så mycket om hastigheten utan njöt ända in i mål, glad över vinst och utan någon värre skada än skrubbsår på armen efter att ha ramlat i ett stenröse.

Som sagt, det handlar om livskvalitet. Att få springa massa mil i fin skog och få support i form av trevliga funktionärer som bjuder på choklad, saltgurka, chips, godis, russin, banan, coca cola och annat man kan önska sig. Det är så man blir tårögd fast det inte är sommar. Nu är en pannlampa från Silva på väg till mig på posten. Tydligen kan man även springa på stig även i mörker.

haj
En av de fina sakerna med ultralöpning är att alla är kompisar. I vilken annan sport får man en guldhaj i brevlådan av en vän man springer med och ibland emot. Annika, jag ser fram emot nästa lopp då vi ska dricka fulskumpa efteråt igen.
Jag rekommenderar inte omönstrade skor i lera, hur bra de än är på landsväg. De gör det omöjligt att springa utan att slå ihjäl sig. Men nu har jag fått nästa säsongs prototyper i form av terrängskor från Salming. Nu är jag snart kittad för att forcera både mörker och elakartad lera.
Jag rekommenderar inte omönstrade skor i lera, hur bra de än är på landsväg. De gör det omöjligt att springa utan att slå ihjäl sig. Men nu har jag fått nästa säsongs prototyper i form av terrängskor från Salming. Nu är jag snart kittad för att forcera både mörker och elakartad lera.

 

2 tankar om “Massor av långa stigar

  1. Susanne Nörgaard says:

    Stort Grattis Frida!
    En stor merit även för mig att bara fått legat före dig ett litet tag:) Ja det var en erfarenhet, att försöka sig på ett ultralopp utan tillräcklig träning. Men det gick bra i 30 km och höll ut i 36 km, sen var det bara att kliva av 🙂
    Lite mer förberedning till nästa ultra kanske:)
    Stort lycka till i framtida lopp och speciellt VM .Du e grym.. //Susanne

  2. Frida Södermark says:

    Hej Susanne! Vad roligt att du läst min blogg, och hoppas du inte tog illa upp:-) Du såg så himla lätt ut när du tassade fram. Kajsa berättade sedan att ni tävlat mot varandra på 1500m under 80-talet, coolt:-) Du kommer bli grym på detta, keep up the good,kram/Frida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *