Lighthouse Run – Ett 170 km långt Löparäventyr på Öland

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. På sommaren är det fantastiskt att få uppleva vårt fina land. Och jag gör det helst springandes. Sådan tur då att Uffe Petersen och Magnus Villson för andra året i rad ordnade Lighthouse Run. Ett socialt löparevent där man springer från fyr till fyr på Öland i dagarna tre. Från långe Erik i norr till långe Jan i söder. Dessutom för ett gott ändamål. Till förmån för Min stora dag var syfte är att hjälpa sjuka barn få uppfylla sina drömmar.

Dag 1: Träffpunkt Öland 05:00. Vi klev in i bussen som skulle ta oss till fyren norrut. 53 löpare inspekterade och kände på fyren från utsidan, lyssnade på en ödesmättad pepplåt, och sedan iväg. Det var ett långt pärlband av färgglada löpare som gav sig av längs stranden som egentligen var en äng. Neptunis ängar. Såg lite ut som på ett fjäll. Fast på en strand. Med massa fridlysta blommor typ. Fint var det. Vid ett strandnära hus stod en korg med ägg. Enligt skylten kostade de 1 kr styck. Billigt. Men det hjälpte inte då de var okokta. Det är en härlig känsla att veta att man har 70 km framför sig, men att man tar det i det tempo som känns bekvämt. Socialiserar med människor. Ser sig omkring. Vi hade även en följebil fylld med vatten, supporters och godsaker. Det blev två stopp innan lunch. Jag bytte position bland grupperna. Sprang och snackade med så många som möjligt. Det andra stoppet var vid Byrums raukar. Som på Gotland, fast verkligen ändå inte. Man såg liksom inte raukarna.

Jag hade inte varit mycket på Öland innan. Nu kan jag nästan hela. Åtminstone västra sidan. Innan hade det bara handlat om fragmentariska minnen av husvagnssemester när jag var pytteliten samt partyresa en sommaren under gymnasiet. Vissa minnen även fragmentariska från den senare resan. Plus att jag hann några mil efter bron under Wings for Life 2015 där min världsresa i form av vinstresor började.

Solen hade börjat gassa mer och snart var det lunch. Sponsrad med Uffes och Magnus mammors pastasallad. Mammor kan göra pastasallad. Vi åt och chillade i solen som nu hade börjat gassa ordentligt. En kvinna stannade och frågade om vi var på cykeltur och varifrån vi hade åkt. Vet inte hur hon tänkte. 50 personer på fyra cyklar. Något slags rekordförsök kanske. Hon såg förbryllad ut. När vi sa att vi hade sprungit från fyren 30 km bort såg hon förskräckt ut. När vi lade till att vi var på väg till nästa fyr gick hon därifrån. Vi fortsatte vår tur på mestadels grusvägar längs den cykelled som går på och längs hela ön.

Skaran av löpare blev mer utdragen. Några fick lite strul. Men det kunde följebilen ofta rädda upp. En bra bil. Den hade plötsligt cola och bullar också. Vilken fröjd. Det är inte varje dag du får sådant vid ett kamelhägn. Javisst. Det finns kameler på Öland. Salt. Godis. Chips. Färden gick vidare. Bara någon mil kvar. Köpingsvik. Det var målet för dagen. Sista kilometern fick jag av en slump sällskap av en pluggkompis. Ett trevligt och roligt sammanträffande då hon var ute på sin runda. Tidigare på dagen slöt även en kompis på cykel upp under några kilometer. Det var många som följde vår färd. Både på Öland och hemma vid datorn. Vi skulle sova i en gympahall. Vad kul. Lite nostalgiskt. Vi åt på skolans bakgård. Man kunde äta nästan hur mycket som helst. Sedan bjöds vi in på afterrun på Klinta bykrog. Kall öl. Vilken dröm. Sedan var det inte långt till sängen. Vissa hade tur. Hade paxat tjockmattan. Men efter 70 km i gassande sol somnar man rätt bra ändå.

Dag 2: Frukost utanför skolan på gräset och 07:30 sprang vi vidare söderut. Första stoppet vid Borgholms slottsruin. Borgar och sol ger kraft och på lätta steg trippade vi fram. Förvånansvärt hur piggt 50 löpare trummade igång som hade 70 km i benen. Vilka som bott och verkat i den medeltida borgen visste vi inte. Men att Rocktåget hade varit där ett faktum. Så vi bestämde att det var de som bott där. Sedan blev det lite knixigare underlag. Typ en mil taggbuske. Inte riktigt kanske. Men där det inte var taggiga buskar var det över små murar, under elstängsel och korsning av knöliga gräsmattor. Men det gick bra, och alla var med, förutom de som valde asfalt istället.

Lunch vid Stora Rör. På andra sidan ligger vi och väntar på pizza delivery.

Lunch i Stora Rör. Vi lade oss i gräset. Dit kom 17 familjepizzor från Färjestaden. Vilken grej. Det är underligt vad man äter under ett ultralöp. Chips och bullar innan lunch. Pizza till lunch. Och därefter allt som man kommer över. I ett garage hade någon byggt upp en liten butik. Vi sprang förbi, men några andra i gruppen hade köpt kylskåpskall vattenmelon. Solen gick i moln. Det började blåsa lite. Men vi körde på. Ökade faktiskt rätt mycket i tempo hos dem jag sprang med. Efter Färjestaden lite långsammare. Fast vid 13 kilometer kvar insåg jag att det skulle bli brått. Jag behövde pinna på då jag skulle hålla en föreläsning på kvällen. Bara gilla läget. Under femtempo till Mörbylånga. Det gick. Kändes faktiskt fint. Gympahallen i Mörbylånga var gigantisk. Paxade en mjukmatta, tog en snabbdusch och rekade inne på ålderdomshemmet inför föreläsningen. Middag på Guldfågelns lunchrestaurang. Mjölk. Vilken lycka. Brainfreeze. Men det var det värt. 59 kilometer i varierat tempo. Men hur mosig jag än är kan jag prata. Prata om det jag älskar. Löpningen. Min passion. Ultra. Mitt prefix. Men sedan var det skönt att sova. Denna natt ännu bättre. Förunderligt vad en gympamatta kan bidra med.

Fantastiskt att ha fått löpa runt med dessa härliga människor under en helg på Öland. Vilket lyxliv.

Dag 3: Det är förvånansvärt att man alltid känner sig piggare i kroppen dag 3 i jämförelse med dag 2 under ett etapplopp. Det är som att den ställt in sig på vad den utsätts för och gillar läget. Så var det för många denna morgon i Mörbylångas idrottshall. Frukosten dukades upp på ett pingisbord av både mammorna och papporna, och vi åt med glädje. Några fler löpare hade anslutit sig denna sista dagsetapp på ungefär ett marathon. Tempot blev högre denna dag. Hemväg ger alltid kraft och är motiverande. När vi kom ned på stranden hade det börjat regna. Lite tungt att springa i den grovkorniga stranden. Såg Ölandstok. En buskliknande växt med gula blommor. Så även det kunde prickas av på listan. Vid lunchstoppet blev vi tidiga. Tog en sväng till och mötte upp fler. Brukshotellet i Degerby bjöd på köttfärssås och pasta. Det och ett värmande rum efter regnet. Sedan iväg. 22 kilometer kvar. Solen kom fram igen. En dam frågade var vi var på väg. Vi svarade till fyren. Hon skrattade och sa att det var långt kvar. Vi sa att 10 km är kort när man sprungit från den norra. Då sa hon inget mer. Förvånansvärt lätta steg fram till Otterby. Fyra kilometer kvar. Vi väntade in alla. Den sista biten gemensamt. Detta är något vi gjort ihop utefter våra egna förutsättningar. Över den sista färisten. En karg sydspets av Öland. Kor. Får. Vindpinade stugor. Där var fyren. Vid sidan av vägen något som på håll liknade ett stort pressuppbåd. Men nej, det var en rad fågelskådare med stora kikare. Inte oss de var intresserade av. Framme. Många hade längtat extra mycket. Ömma tår. Onda knän. Längre än de någonsin sprungit. Många personliga barriärer var rivna.

Framme vid fyren. Glädje. Känslor. Tårar. Vilken grej. Hela Öland från norr till syd. Över 50 personer. Dryga 170 kilometer. Många nya vänner. Ett föränderligt landskap. Majsfält. Stränder. Stenar. Skogar. Väderkvarnar. Ängar. Taggbuskar. Stenmurar. Och allt detta för en god sak. Och nu. Skumpa. Bullar. Kakor. Fin medalj. Jag är glad att få ha varit med om detta fantastiska event. Jag lever min dröm och är har tillsammans med andra kunnat ge sjuka barn möjligheten att få uppleva sin. Tack alla ni som har gjort detta möjligt. Våra fina supporters i bilen och på cyklar. Uffe och Magnus som har roddat eventet. Ni som bidragit till insamlingen. Alla ni som har sprungit. Tack.

Detta var ingen tävling utan ett socialt event. Då får man tävla mot sig själv. Vilket man alltid ska göra. För min del fick jag ihop min längsta träningsvecka ever. 292 km. Galet långt. Men genomförs det på detta trevliga sätt märker man inte ens hur kilometrarna knaprar på. Fundraisingen blev också en tävling. Att försöka få ihop så mycket pengar som möjligt. Vi vet inte i dagsläget hur mycket vi kom upp i efter gårdagens målgång. Men mer än 83000 kr. Jag tippar på 100000 kr. Och du – det är inte för sent att bidra till insamlingen. Swisha till 9005133 (märk med lighthouserun) eller gå in på:  https://se.betternow.org/en/fundraisers/lighthouse-run-2017

En tanke om “Lighthouse Run – Ett 170 km långt Löparäventyr på Öland

  1. Pingback: Lighthouse Run – och den solidariska löpningen | teamMalin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *