Julen förföljer mig i det forna Sovjet

Till att börja med vill jag poängtera att detta löparäventyr inte kan ges rättvisa på pränt. Det är omöjligt. Men jag ska fortsätta att försöka. Det blir mycket för er att läsa. Men jag tror att det kan löna sig. Ändå kommer jag säkert inte ihåg allt. Jag är oerhört tacksam om att jag får vara med om detta. I just detta nu. I skrivandets stund. Tack.

Man kan tro att om man övernattar i ett kyffe vid en busstation så blir det lätt och smidigt att komma iväg på morgonen. Men om det finns flera busstationer är detta inte alltid fallet. I söndags vaknade jag på fel busstation i Jerevan. Dessutom fanns det ingen mat att köpa på en söndag. Jag åt en proteinbar, tog en taxi till en annan busstation, och snart var jag ändå iväg trångt inpackad i en minibuss. Mitt mål var Yeghegnadzor och återigen gick färden på vindlande vägar över snöklädda berg. Väl framme var det inte lätt att hitta någonstans att bo. Folk började ringa telefonsamtal och gav luren till mig, vilket inte var till mycket nytta, men till slut hittade jag en gubbe som gick med mig till ett homestay efter att jag med kroppsspråk visat att jag ville ha någonstans att sova. Där fick jag ett rum och bytte som vanligt direkt om till mina älskade löparkläder.

Jag sprang ner genom byn och vidare längs stora vägen. Att springa här är tydligen väldigt annorlunda. Flera bilar stannande och tecknade att de ville ge mig skjuts. En kille krypkörde bredvid, stundtals på fel sida av vägen och kunde inte förstå att jag inte ville åka med honom. Efter 14 km kom jag till en canyon och svängde in för en sträcka på 8 km som gick uppför. Det blev varmt och jag var glad att det inte var sommar. Mitt mål var klostret Novarank som byggdes på 1300-talet på ett väldigt otillgängligt ställe.

Det blev pyback när jag väl var uppe. Ett fint långpass, bra backträning och ett härligt utförslöp ner till stora vägen. Där hittade jag snabbt lift med en familj son skulle hem och fira jul.
Det blev pyback när jag väl var uppe. Ett fint långpass, bra backträning och ett härligt utförslöp ner till stora vägen. Där hittade jag snabbt lift med en familj son skulle hem och fira jul.

Jag hamnade alltså på julmiddag i ett svettigt underställ. Bordet dignade av mat och andra godsaker. Därtill hemgjort armeniskt vin tappat på mineralvattenflaskor. Jag hade väldigt trevligt och efter middagen googlade vi traditionella danser och musik samt schlagers från olika länder. Det är ingen myt att schlagers har ett starkt fäste här. Men jag har också fått bekräftat att det handlar till en väldigt stor del om politik. När jag skulle gå hem var det redan mörkt och eftersom stan såg helt annorlunda ut ledde jag familjens barn som skulle följa mig på helt fel väg. Till slut hittade vi huset där jag bodde och jag tog en skön dusch och hoppade i ett rent underställ. Sedan gick jag ned till familjen för att betala mitt rum. Där var släkt och vänner samlade i finrummet för julmiddag. För andra gången på samma dag blir jag inbjuden att inta en sådan iklädd underställ. Vad är oddsen. Att inte dricka vin kom inte på fråga, så jag smuttade på ett glas samtidigt som jag åt litegrann av maten. Flera pratade engelska och det var väldigt intressant att få mer kännedom om vardagen i det gamla sovjet och idrottens betydelse i synnerhet. Vi berörde även många andra ämnen medan mitt glas och fat hela tiden mystiskt fylldes på. Plötsligt kom en ryss förbi och vi pratade om spännande resor och mellankrigslitteratur till alla hade gått och disken var diskad.

På måndagens morgon hade jag egentligen ingen plan. Vägen över Selim pass vilken innebar höga berg sades vara avspärrad på grund av mycket snö. Dit ville jag egentligen, så skulle jag stanna, åka söderut eller tillbaka till Jerevan. Bestämde mig för att ändå fråga taxichaufförerna om man kunde åka över passet. De borde ju ändå sitta inne med kunskap och erfarenhet tänkte jag. Till min förvåning var en man villig att köra mig. Serpentinvägarna, delvis utan räcken, ledde högre och högre upp och det blev snöigare och snöigare. Ganska snart körde vi in i dimman och jag började få en känsla av att detta kanske var det sista jag skulle göra i mitt liv. Jag förstod varför vägen inte rekommenderades. Efter ett tag hade vi sikt igen men på andra sidan berget som är över 2500 meter högt blåste det vilket innebar drivor av snö på vägen. Vi slirade fram mellan drivorna och fastnade flera gånger men kom lyckligtvis loss.

På vår färd över bergen gjorde nog avsaknaden av dubbdäck varken från eller till på denna lilla bil. Chauffören stannade flera gånger på vägen ned innan jag förstod att det berodde på att han inte ville kissa i motvind. Dock hade det sett ut som han pinkade i brallorna flera gånger på vår förd nedför.
På vår färd över bergen gjorde nog avsaknaden av dubbdäck varken från eller till på denna lilla bil. Chauffören stannade flera gånger på vägen ned innan jag förstod att det berodde på att han inte ville kissa i motvind. Dock hade det sett ut som han pinkade i brallorna flera gånger på vår förd nedför.

Färden över passet hade tagit en timme men det fanns inte en möjlighet för mannen att ta samma väg tillbaka. Han fick lite extrapengar av mig som plåster på såren. Resan tillbaka skulle ta honom fem timmar och gå via Jerevan. Jag gick av i Martuni men det fanns inte mycket att hämta så jag liftade till Noratus som ligger vid sjön Sevan vilken ligger på 2000 meter över havet. Killarna i bilen förstod inte ett ord engelska men jag bedömde dem som ofarliga för vem kan vara evil som har en nalle i mänsklig storlek i baksätet. Jag och nallen lyssnade på schalgers och njöt av den fina utsikten med sjön omringad av snöklädda berg. I Noratus fanns bara en asfalterad väg och ingenstans att bo. En kille förbarmade sig över mig och skjutsade mig till Gavar där jag tog in på stadens hotel och bytte om till löparkläder. Planen var ett långpass och jag sprang tillbaka till Noratus och till det stora fält av konstnärligt utsirade stenar från medeltiden som skulle ligga där. I anslutning till fältet låg en modern kyrkogård och vid en familjegrav stod en grupp män vid ett dukat bord med mat och vodka. De vinkade mig till sig och började sedan skåla och fylla på mitt glas hejdlöst. Det fanns ingen möjlighet att bita av utan här skulle man dricka. Jag förstod det som att deras mamma, syster, fru och mormoder hade gått bort för 40 dagar sedan. Tydligen en anledning till fest utomhus i nollgradig värme. Senare fick jag reda på att detta är en armenisk tradition. Att man runt juletid helt enkelt dukar upp ett bord vid gravaran så att de döda kan vara med och fira. Vodkan värmde, maten var god och vi lyckades att kommunicera hjälpligt. Efter ett tag kände jag att det inte gick vara kvar utan att bli alltför onykter och sprang därför vidare. Jag har sällan sprungit med ett par snaps i kroppen men avverkade 35 kilometer i den närliggande omgivningen, över gravfältet och ned till sjön Sevan.

Om det var delar av den armeniska maffian jag skålade med hade de en bra täckmantel. I stort sett alla sade sig vara fiskare och om jag hade velat hade jag fått gifta mig med en tandlös sextioårig gubbe. Jag avböjde vänligt men bestämt.
Om det var delar av den armeniska maffian jag skålade med hade de en bra täckmantel. I stort sett alla sade sig vara fiskare och om jag hade velat hade jag fått gifta mig med en tandlös sextioårig gubbe. Jag avböjde vänligt men bestämt.

På mitt hotell hade jag två rum och när jag kom tillbaka visade det sig att det var låst. Efter att ha bankat på dörren en stund kom en rysk kille och öppnade. Jag tror att han också var gäst. Hittade inte så mycket att äta men köpte en yoghurt och en banan som såg skapligt fräsch ut. Dock ville damen i affären prompt skicka med mig resten av den ruttna klasen på köpet.

På morgonen gick jag ut ur Gavar. Jag visste en staty vilken jag skulle gå förbi och sedan följa vägen. På något oförklarligt sätt blev det ändå fel och jag hamnade i ett industriområde med flera läskiga hundar. Med hög puls överlistade jag dem genom att röra mig diskret och klättra över olika stängsel till jag kom ut på stora vägen. I detta land där man får lift även om man inte vill stannade snart två män. Problemet var att hela bilen var full med ved. I bakluckan och i baksätet. I framsätet hade de även långa pinnar. Detta hindrade dem inte att även klämma in mig där fram vilket resulterade i mitt livs obekvämaste 50 km i bil. Framme i Sevans stad åkte jag taxi med en man som hette Alfred och försökte få mig att vilja åka till massa andra ställen dit jag inte ville. Men jag kom till det planerade klostret Sevanavank som ligger på en halvö och grundades 874 av en prinsessa. Att hon lät bygga det på denna plats hade visserligen sina fina sidor med tanke på de snöklädda bergen runt sjön men var i den pinande blåsten på vintern ingen rolig historia. Jag sökte värmen inomhus och hamnade precis i början av en julmässa. Abboten hade en lila glittrande krona och pojkar svängde klot med rökelse. Av rytmen i den första bönen kunde jag lista ut att det var Fader vår men eftersom jag inte förstod mer än så gick jag när ett skynke drogs för altaret. Första bilen stannade vid vägen och jag fick lift av en präst till Dilijan. I veckorna jobbade han tillsammans med ett sällskap som gör en nyöversättning av bibeln och på helgerna besöker han kloster. På vägen köpte vi fisk i en affär full av akvarier där de klubbade ihjäl den önskade varan på beställning och rensade den. Vägen gick över bergen som ramar in Sevansjön och på andra sidan var det ett helt annat klimat. Istället för isande blåst och drivor av snö var det sol, vårlikt i luften och ingen snö. Han skulle också till klostret Haghartsin jag tänkt besöka där jag då i hans sällskap blev presenterad för abboten som hade bott i Berlin och pratade tyska. Vi stannade på lunch och medan vi väntade på att lammet, vars nyflådda skinn hängde i ett träd bredvid, kokades drack jag hemmagjord grappa med de andra prästerna och några munknoviser. Det visade sig även att abboten hade ett förflutet som terränglöpare i sin ungdom. Lunchen var i en klostersal och i kylan blev vi serverade vin ur petflaskor, lamm och annan traditionell julmat. Sedan åkte vi vidare till Goshavank som också är ett kloster där bland annat den första armeniska lagen skrevs, delvis som en protest mot den islamiska sharialagen. Här har också över 2000 andliga sånger komponerats. Här blev jag också presenterad för abboten som ville ge mig en speciell bön för att bland annat önska mig framgång i mina löpartävlingar under 2015. I klostret fanns av en händelse en lingvistikstudent och hon översatte det hela.

 I salen fanns även några andra besökare och inför dem skedde bönen tillsammans med abboten och han fick mig även vänd mot församlingen att sjunga spirituella sånger tillsammans med honom. Det var som tur var bara två ord och hans starka röst var lätt att följa. Sedan ville han att jag skulle skriva en hälsning i hans bok om vad jag hade tyckt. Som tur var skrev jag något vettigt för strax därpå blev mina rader översatta inför hela församlingen. Innan vi åkte fyllde abboten petflaskor med heligt vatten från en rosa badbalja. I flaskorna droppade han lite olja och jag fick med mig en flaska hem.
I salen fanns även några andra besökare och inför dem skedde bönen tillsammans med abboten och han fick mig även vänd mot församlingen att sjunga spirituella sånger tillsammans med honom. Det var som tur var bara två ord och hans starka röst var lätt att följa. Sedan ville han att jag skulle skriva en hälsning i hans bok om vad jag hade tyckt. Som tur var skrev jag något vettigt för strax därpå blev mina rader översatta inför hela församlingen. Innan vi åkte fyllde abboten petflaskor med heligt vatten från en rosa badbalja. I flaskorna droppade han lite olja och jag fick med mig en flaska hem.

 

I detta land vet man aldrig vad som ska hända när man går upp på morgonen. Jag följde med prästen till hans lägenhet i Ijevan. Huset var liksom de flesta typiskt för tiden innan sovjets fall. Trappuppgången och hissen hade mer att önska men inomhus var det över förväntan. Han skulle på ett jobbmöte och gav mig nycklarna till lägenheten. Jag snörade på mig skorna och hann en runda på 10 km precis innan det blev mörkt. Efter någon timme kom prästen hem och strax därefter även abboten. Jag och abboten kokade fisk vilken efter att vi bett bordsbön åt tillsammans med bröd och prästens hemgjorda grappa. Fick bland annat höra att jag tydligen hade imponerat med min sakrala sång i klostret tidigare under dagen. Jul betyder jobb för kyrkans män och i detta fall i Jerevan. Därför fick jag lägenheten för mig själv under natten. Innan prästen åkte gav han mig fickpengar och frågade om jag vile åka till Brasilien med honom i mars.

Nu sitter jag ensam i lägenheten. På byrån ligger mässhakar i olika färger och sådana där höga hattar som biskopar bär. På kylskåpet står det vinflaskor och i skåpen hembränd grappa. På väggarna hänger otaliga tavlor som jag fått veta är målade av stora armeniska konstnärer och förmodligen värda en förmögenhet. Vatten finns det endast på förmiddagarna i huset så jag väntar med disken till imorgon. Jag sitter istället i soffan och läser en bok. I Armenien. I landet där allt kan hända. I landet där ingen springer. Förutom jag.

6 tankar om “Julen förföljer mig i det forna Sovjet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *