Från slutet i Marrakech

Kanske kan man ibland ha för mycket fokus på annat. Så att det inte finns plats för det man för stunden vill ha i huvudet. Det talar dock emot min filosofi om att koppla ihop mål med andra upplevelser. Jag brukar vara som bäst när jag tänker på annat och får ett äventyr på köpet. Så det tänker jag fortsätta med. Då blir man en vinnare i det långa loppet. Oavsett hur prestationen blir. Minnena består och sedan kan man fokusera på nya mål.

Vi tar det hela baklänges. Idag åkte jag rulltrappa på Marrakech flygplats. Jag har åkt rulltrappa förr. Det hade inte den arabiska gumman i fotsid fleecekappa. Jag stod bakom henne. Jag såg hur det började gå illa. Jag gjorde mig beredd att fånga henne. Hon var stor och fleecekappan var hal. På något sätt kunde jag efter en del fumlande greppa henne i min famn. Hon började pussa mig i ansiktetav tacksamhet. När vi kom upp för trappan var hennes huvud nedåt och fötterna uppåt. Men hon hade klarat sig utan skador. Vilket drama.

I Marocko finns det berg, kameler, sött te, mustiga grytor, berberfolk och en rosa stad som heter Marrakech. Där finns ett torg som heter Jamaa el Fna och myllrar av ormtjusare, kvinnor som målar henna, mat, dryck och exotiska upplevelser. Torget leder till en Souk där gränder fulla av små butiker och förtrollar dig till du inte hittar ut igen. Där har jag springit morgonjoggar med gänget, prutat på varor och ätit av läckerheter man inte kan motstå. En avslappnad vecka fylld av sol, träning, kultur och spännande upplevelser tillsammans med härliga människor. Mysiga stunder på café, genuina luncher inne i stan, utflykter på kvällar i myllret av människor och besök i en lugn oasträdgård. Träningspass i olivlunden, vid bassängen i parken och på grusslingan längs fotbollsplanen.

Konsten att bygga upp så man vill köpa.
En fröjd att vandra runt i souken i Marrakech.
Jossan vågade inte löpa linan ut i min prutningsskola. Men hon var ändå glad och kom över en relativt billig teservis.
Jossan vågade inte löpa linan ut i min prutningsskola. Men hon var ändå glad och kom över en relativt billig teservis.

Igår var resten av gruppen på utflykt till Atlasbergen. Då jag redan varit där flera gånger blev det ett annat äventyr istället. Planen var inte helt klar från början men med hjälp av två olika lokalbussar hamnade vi i Tahoud. Planen var att springa vidare till Asni. Det blev 18 km på vägar uppför. Asni var genuint men den bedårande bilden jag sett på google av staden klättrandes längs en bergvägg hittade vi inte. Dock såg vi några snöklädda toppar långt bort i fjärran, där vi trodde att resten av gruppen befann sig. I stan hittade vi mest skräp. Fast en finlunch blev det beståendes av tagine med lamm som några gubbar kokat ihop. Vi liftade hem med två killar som kedjerökte och lyssnade på arabmusik av discostyle.

I måndags var det lite segt. Men mindre segt än vi förtjänade. Efter någon timme vid poolen tog vi dock tag i det och valde en lokalbuss med numret 14. Den gick till en random förort. Vi åt lunch för en spottstyver och tog sedan en taxi till en liten klippa med utsikt över den rosa staden. Över klippan kom man ned till en bebyggelse bestående av låga stenhus där vi snabbt hade halva yngre befolkningen nyfiket följande efter oss. På kvällen åt vi på en lokal restaurang där de hade dukat upp någon form av honnörsbord och dit mannen som kallas professorn och har arrangerat Marrakech marathon sedan begynnelsen tittade förbi. Han har även varit utbildningsminister i Marocko. Tog tidig kväll då min röst spårlöst hade försvunnit. De sista dödsryckningarna och gjordes under den föreläsning jag höll tidigare under kvällen.

Att måndagen var seg kan ha berott på att vi klockan tre natten innan befann oss på en klubb nära casinot med öronbedövande musik. Kan även ha berott på att vi beställde in shots och drinkar i loungen kort innan dess. Vi rökte dessutom vattenpipa och det kan också ha varit en bidragande orsak till att min röst försvann. Firandet hade föregåtts av oändliga mängder mat som bars in åt oss på ett långbord mitt på torget tidigare på kvällen. Den middagen intogs efter en trevlig förfest med 24 personer i ett rum.  24 glada människor som firade ett lopp som sprungits tidigare på dagen. Ungefär 11:24 samma dag korsade jag mållinjen tätt följd av en kille i bastkjol efter 42,2 km löpning längs Marrakech gator, torg, kamelparkeringar, fotbollsspelande barn, olivträd och påhejande människor. 20 km innan detta inträffade hade jag funderat på att bryta detta lopp. Men det var endast en kort fundering. Jag bryter inte ett lopp. En tävling är bästa träningen, och bryter man trots att det inte går enligt plan har man dessutom missat ett bra långpass. Så jag bröt inte. Trots att magen ballat ur och det kom ut kiss från alla håll och kanter så att säga. Bara att köra vidare och fundera på när man skulle kunna göra detta bättre. Det var ingen bra dag helt enkelt men planen fungerade fram till 10 km. Då låg jag i ett tempo som skulle ha kunnat bli närmare 02:51. Men mitt huvud var inte med. Fullt av massa andra saker som inte skulle vara där just då och kroppen fylld av en obalanserad frukost. Klockan 08:58 försökte jag och Stina tränga oss fram till elitledet. Vakterna var inte helt övertygade. Några medtävlare kämpade för vår sak, och i princip när startskottet gick hade vi brutit igenom den mänskliga kedjan och kommit dit vi skulle. 09:00 började vi springa.

1 km och enligt plan. Men det var 41 stycken kvar. Men innan de var avverkade gladde jag mig redan åt nya mål. Det finns en himla massa fler maror.
1 km och enligt plan. Men det var 41 stycken kvar. Men innan de var avverkade gladde jag mig redan åt nya mål. Det finns en himla massa fler maror.

I lördags var jag peppad. Efter två månader av rolig träning innehållande tröskelpass och annat kul hade jag blivit riktigt stark. Vi hade haft en bra dag. Var ned på stan med ett gäng och visade de fina sidorna av Marrakech och insöp stämningen. Hade lunchjoggat med de andra och gjort några fartökningar i parken. Det kändes bra. Dagen efter skulle det gå fort. Bara en natts sömn som sista förberedelse. Sedan var det upp till bevis. Det skulle bli så himla kul. Bättre uppladdning kan man inte ha. Tre dagar av kvalitetstid med löpare från olika delar av Sverige i ett land och en stad som jag kommit att gilla och lära känna bra. Lyx att återigen vara i Afrika och i härligt klimat.

Härligt pass med delar av gänget.
Härligt pass med delar av gänget.

I onsdags gick vi upp mitt i natten. Jag hade sovit i två timmar. Innan dess hade jag kört ett hårt och grymt pass med Tjalve. Jag var återigen på väg ut i världen och såg fram emot ännu ett träningsläger i Marrakech. Pannkakorna var stekta och låg i väskan. Böckerna var med. På flygplatsen skulle jag dessutom träffa någon mycket speciell. Det var återigen dags för ett löparäventyr.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *