Fett pers på milen, hurra!

I lördags vid halv sex när jag sprang till tåget med helgens packning i en ryggsäck på ryggen och frukosten i en påse i handen kändes det sådär. Väldigt segt. Det var som vaderna inte ville komma igång. Jag gick till och med över gatan. Ni kanske känner igen känslan. Känslan när man är på väg till en tävling. Det känns aldrig riktigt på topp av någon anledning.

Fast det var ingen viktig tävling. En av alla Varvetmilar som just nu pågår runt om i landet. Åt frukost, kollade på en dokumentär, sov lite och klev sedan av i Mjölby och bytte tåg till Mantorp. Sprang till racingbanan. Det blåste lite. Det blåser alltid där. Men det var inte snö som för två år sedan och inte halv storm som föra året. Några bilar stannade. Nej jag hade inte sprungit hela vägen dit. Varken från Norrköping eller Stockholm. Utan sex kilometer från tågstationen. Gick på toaletten. Efteranmälde mig. Delade ut lite flyers om VikboVändan och om träningsresan jag ordnar till Kroatien i september. Passar alltid på när man träffar massa löpare. Kända och okända. Flera jag inte sett på länge. Lite mysigt med första tävlingen på säsongen. Ett tillfälle att träffa kompisar och tävling är bästa träningen. Värmde upp lite till. Det blev sammanlagt 9 km, plus de 4 på morgonen.

Tio kilometer på racerbana. Tre varv. Men skulle behöva springa snabbt. Det var kallt. Som vanligt var jag rätt ensam i linne och hotpants. Men det lockade av några fler lagren av funktionskläder. Även om det är segt en tävlingsmorgon så visste jag samtidigt att detta kunde gå bra. Jag har tränat bra och följ min plan från Johan Lantz till punkt och pricka. Jag har inga skador. Jag har tränat löpteknik hos Fredrik Zillén. Jag hade varit på massage hos Helhetshälsan några dagar innan. Iväg.

Och det var en sådan där dag. Jag blir helt glad i magen när jag tänker på det.

1 km. Fasen vad fort det gick. Ok, men det var en lätt kilometer. Skönt att ha några sekunder i bonus till senare.

2 km. Oj då. Trots motvinden låg jag snabbare än planen. Siktade såklart på mitt pers och gärna någon sekund snabbare.

3 km. Precis innan varvning och trodde knappt på klockan. Mitt pers på 38:36 kändes inom räckhåll.

4 km. 12:37 vid varvningen. Roligt att jag kände så många längs banan. Fick många hejarop. Det hjälper enormt. Var tredje tjej. Men placeringen oväsentlig.

5 km. Klart jag började räkna på hur mycket marginal jag hade. Den var god. Jag sprang. Det kändes förvånansvärt lätt.

6 km. Att det sluttade lite uppför gjorde inget. Där var det medvind. Även denna kilometer var snabbare än det behövdes.

7 km. Varvtid på 12:37. Det visste jag dock inte då. Jämn som en klocka. Sprang om och låg som andra tjej. Detta oroade mig dock en smula. Frida skulle jag inte normalt sett vinna över i teorin. Inte heller Susanne som låg fyra.

8 km. Den andra Fridan ökade farten och sprang om igen. Det kvittade. Detta var mitt personliga lopp. Marginalen var så stor att även om jag saktade farten till fyrtempo skulle jag persa. Det var otroligt skönt att veta vilket gjorde mig ännu starkare.

9 km. Sista jobbiga kilometern. Några skrek att det skulle bli en jättebra tid. Hur bra visste jag inte. Att springa något på 37 har aldrig funnits på min karta.

10 km. Sista kilometern. Jag ökade lite. Klockan pep för 10 km 150 m innan mål. Trots min närsynthet såg jag siffrorna vid målgång så tidigt att jag kunde bedöma att jag skulle komma under 38. 37:46. Jag fattade det inte. 37:46. Pers med 50 sekunder. Sista varvet på 12:33. Vilken grej. 37:46. Lycklig.

Lycklig över att ha fixat detta som jag inte fanns på kartan i min värld. Glad för att flera av mina fina klubbkompisar också hade persat. Glad för alla de andra duktiga tjejerna. Lisa slog banrekord och persade trots sin superprestation på maran förra veckan. Glad för att Frida sprang så bra och att jag hade henne att tacka för att jag sprang lite extra fort. Glad för att Susanne persade banan. Glad för att Ulrika sprang sin första mil och fixade det. Glad för att alla gläds åt varandras prestationer.

Jag fick höra att det var första gången folk sett mig springa. Inta hasa fram. Detta är ingen blogg om varvtider. Men det fick bli så ändå. Lovar att ni ska slippa det på 100 km. Det finns bara en dålig sak med detta. Det kommer bli så himla mycket svårare att persa nästa gång. Hur firade jag då. Efter att ha hållit en inspirationsförläsning på ett köpcenter i Norrköping joggade jag till Tjalvegården på andra sidan backen i skogen och fick ett fint standar på Tjalves årsmöte för förtjänstfull insats. Åkte tåg till Kimstad. Sprang nio kilometer hem till syrran. Tog en snus och spelade frågespel för småbarn tillsammans med småbarn. En mycket bra dag. Jag har sprungit milen på 37:46. Wow. Det går inte till världshistorien. Jag vet. Men det har ingen betydelse. Löpning är en tävling mot sig själv och den här dagen var jag vinnare.

Firade med schysst häng tillsammans med mina favorittjejer. De fick min pokal att leka med i lekstugan. De blev lika glada för det som jag över mitt pers.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *