Ett spontant Löparäventyr på Östgötaslätten

I onsdags var planen ett ultrapass. Runt sjön Glan har jag sprungit ett par gånger. Gamla Övägen ut ur stan har mina skor också nött ett antal gånger. Faktum är att jag har sprungit runt otaliga gånger i alla väderstreck. På sommaren har man oftast lite mer tid till träning och varför då inte ge sig ut på ett improviserat löparäventyr. Sagt och gjort. På vägen till tågstationen hämtade jag en lunchlåda på Broadway och köpte sedan ett dygnskort på Östgötapendeln. Med mig hade jag en liten ryggsäck med en vattenflaska, en banan, en corny, en fruktstång för barn, ett litet paket russin, ett ägg, en bok, mobilladdaren, ett par rena trosor, ett par shorts, en underställströja samt kontokortet.

Jag tog tåget till Mjölby där löparäventyret började. På en holme i Svartån står statyn som kallas Det kom en gång en mjölnare. Sen sprang jag vidare.
Jag tog tåget till Mjölby där löparäventyret började. På en holme i Svartån står statyn som kallas Det kom en gång en mjölnare. Sen sprang jag vidare.

Efter ungefär en mil kom jag till Bjälbo. Där föddes Birger Magnusson i början av 1200-talet som 1248 utsågs till Birger Jarl. Det innebar att han var den förnämste efter kungen och hade ansvar för krigsmakten. Birger blev både vår siste och den mäktigaste Jarl vi haft i historien.  Han medverkade bland annat till grundandet av Stockholm. 1250 blev hans minderåriga son Valdemar krönt till kung och till en början hade då Birger makten över riket. Det var även han som stiftade de berömda lagarna gällande kvinnofrid, tingsfrid, hemfrid och kyrkofrid. Även hans son Magnus, senare kallad Ladulås, blev sedermera kung.

Var ju trevligt att springa förbi Birgers födelseby. Jag reste dock ingen sten utan utnyttjade bara kyrkogårdens vattenkran för blomvattning. Så som jag gjorde under hela min runda, och alltid gör på rundor under sommaren. Bästa tipset.
Var ju trevligt att springa förbi Birgers födelseby. Jag reste dock ingen sten utan utnyttjade bara kyrkogårdens vattenkran för blomvattning. Så som jag gjorde under hela min runda, och alltid gör på rundor under sommaren. Bästa tipset.

Fortsatte och i Orlunda fanns en riktigt vacker medeltida kyrka. Kyrkor imponerar på mig. Fantastiska byggnadsverk. Dock var inte vattnet så gott. Men jag fick en rejäl dos järn smakade det som. Vägen fortsatte längs sädesfält kantade av Vallmo och Östergötlands lanskapsblomma Blåklint. Det är inte för intet som detta kallas Östgötaslätten. För det är platt och det finns vindkraftverk. Efter 24 km var jag framme i Vadstena som ligger vid Vätterns strand. På och runt klosterområdet rörde sig munkar varav en satt och grejade med sin mobil på en parkbänk. Om man gillar gamla hus ska man åka till Vadstena. Mängder av välbevarade trähus utgör stadskärnan.

Jag sprang längs vattnet till slottet som uppfördes som försvarsanläggning av Gustav Vasa på 1500-talet. Där träffade jag på Elin som istället för att springa till Vadstena hade åkt på utflykt dit i bil med sin familj.
Jag sprang längs vattnet till slottet som uppfördes som försvarsanläggning av Gustav Vasa på 1500-talet. Där träffade jag på Elin som istället för att springa till Vadstena hade åkt på utflykt dit i bil med sin familj.

Färden fortsatte nu söderut genom Hov, förbi fågelsjön Tåkern och genom Väderstad. I Väderstad fanns ett mysigt fik och en affär men jag stannade inte mer än på kyrkogården och drack. Där hade jag tillryggalagt 40 km och hade dryga halvmaran kvar. Nu förändrades landskapet och gick över i skog. Skog och böljande landsväg. Under de sista 18 kilometrarna blev jag bara omkörd av en enda bil. När jag kom fram till Trehörna där jag hade bokat ett rum i en sovsal på vandrarhemmet och värdshuset var jag verkligen mitt ute i ingenstans. Jag såg inte en människa. Det var inte ens någon på vandrarhemmet.

Hoppade därför i sjön det första jag gjorde efter dryga fem och en halv timmes löpning. Jag brydde mig inte om att sätta i badstegen. Det skulle jag ha gjort. Det var nästan omöjligt att ta sig upp. Visst, man kunde ha tagit sig till kanten. Men det kändes inte som ett alternativ för det var otäck botten. Jag hatar äckliga bottnar. Funderade på att ligga i vattnet till värdshusägaren kom hem. Men kämpade på invid den höga bryggan med min trötta kropp. Till slut lyckades jag ta mig upp med halva kroppen och låg och sprattlade som en strandad säl. Men till slut kom jag upp.
Hoppade därför i sjön det första jag gjorde efter dryga fem och en halv timmes löpning. Jag brydde mig inte om att sätta i badstegen. Det skulle jag ha gjort. Det var nästan omöjligt att ta sig upp. Visst, man kunde ha tagit sig till kanten. Men det kändes inte som ett alternativ för det var otäck botten. Jag hatar äckliga bottnar. Funderade på att ligga i vattnet till värdshusägaren kom hem. Men kämpade på invid den höga bryggan med min trötta kropp. Till slut lyckades jag ta mig upp med halva kroppen och låg och sprattlade som en strandad säl. Men till slut kom jag upp.

In i huset tog jag mig med en kod jag fått. Efter mitt bad och rena kläder fick jag frossa så jag tog en lång och varm dusch. Det hjälpte. Tror frossan även berodde på energibrist. När jag var klar hade ägaren kommit tillbaka från affären och fixade mat åt mig. Hemlagad och god fiskgratäng. Min enda referens till denna by innan jag kom dit var att en av mina historieprofessorer när jag pluggade i Linköping kommer från Trehörna. Så trevligt då att dillen i gratängen var plockad i hans trädgård. Jag åt och pratade med värdshusägaren i den fina matsalen med utsikt över sjön. Byggnaden visade sig vara en gammal skola fram till för fem år sedan och väggarna pryddes av gamla skolplanscher. Detta visade sig vara ett väldigt välutrustat ställe då jag blev erbjuden både bubbelpool och massagestol. Perfekt. Efter att ha fått låna en knappnål så jag kunde tömma mina blåsor på tårna satte jag mig i stolen och hittade även ett elektriskt fotbad. Vilken lyx. Det blev skymning och jag kröp in i kojan i sovsalen som var mitt mysiga sovställe för natten och läste bok. Hade rätt tung litteratur med på färden i form av Fursten av Machiavelli. Jag var ensam på hela vandrarhemmet eftersom ägaren bodde i ett hus bredvid. När jag borstade tänderna upptäckte jag ett helt skolbibliotek fullt med fakta- och ungdomsböcker. Dessutom fanns all teknisk utrustning man kan behöva för en konferens. Toppat av en OH-apparat.

På morgonen hade jag en hel frukostbuffé för mig själv. Vilken lycka. Sedan sprang jag till Tranås. Återigen genom skog i 18 kilometer. Kroppen var oförskämt fräsch. Återhämtning är min superkraft. Denna sommar har jag snöat in på sommar i P1 och har hört alla program. Under dagens pass handlade det om hur man förbereder sig inför en zoombieattack. Det finns kurser i sådant. Tycker dock att det scenariot känns oerhört avlägset. Men är man av orolig natur lärde jag mig att man bör bunkra med bulgur i skafferiet och frysa in 15 liter vatten i PET-flaskor i frysen. När jag kom fram till Tranås hörde jag musik. En sommarorkester bestående av ungdomar spelade vid torget. Det var fortfarande 25 min till tåget skulle gå. Bästa sättet att slå ihjäl 25 minuter på är i min värld är att springa så jag utforskade Tranås lite mer på djupet. Det fanns en affärsgata och sedan i ett bostadsområde såg jag ett gäng ungdomar som byggde in något som jag tyckte såg ut som alldeles för stora högtalare i en Saab 900. För de som vet att jag har noll koll på bilar så måste jag här såklart erkänna att jag fick bildgoogla lite nu i efterhand för att hitta vilken bilmodell det rörde sig om.

IMG_20150723_110916
Framme i Tranås och möts av en orkester som spelar för mig. Jag väljer i alla fall att tro att de spelade för mig och mitt 85 kilometer långa och roliga löparäventyr. Orkestern står där bakom och jag hänger lite med Ove Fundin, en gammal speedwayförare som tog VM-guld fem gånger.

Klockan var bara fem i elva när jag tog tåget hem till Norrköping för att återigen äta lunch på Broadway. Cirkeln var sluten. Men redan på kvällen snörade jag på mig skorna igen för ytterligare 13 km löpning. Det gäller att ligga i om man ska få ihop sina 250 kilometer på en vecka. Det mesta jag någonsin sprungit på en vecka. Passet avslutades vid Friskis och svettis utegympa i Folkparken. Jag sprang dit för att marknadsföra Stadsloppet. Inte för att gympa. Men solen och den bra musiken gjorde att jag inte kunde låta bli. Så jag blev med. Dock var det ingen som kunde tro att det var en elitidrottare som anslutit sig. Utfall och benböj efter 95 km löpning är ingen rolig historia. Ni behöver inte ens fundera på att prova. Sedan gick jag hem, åt och läste en bok. Men detta är en neverending story. Dagen efter skulle det bli massor av löpning igen. Ingen rast och ingen ro. Men jag gillar denna oändliga historia för springa är ju rätt kul.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *