nov
Det är smidigt när du kan gå ut genom hotellets entré och in i startfållan till det lopp du ska springa. Så var det igår. Men först en kort check vid langningsbordet och det sista toabesöket. I öppningen till fållan kontrollerades att vi hade nummerlapp fram och bak plus en godkänd tävlingsdräkt. Klockan var tio i sju, starten skulle gå vid sju och ute var det fortfarande mörkt. Det är skönt att stå på en startlinje till ett 100 km långt lopp. Ingen stress. Det är inget sprintlopp. Sin position hittar man efter hand. Faktumet att det var ett VM stressade inte heller. All träning var gjord. Vi hade haft två sköna dagar att ladda. Äntligen var det dags. Det vi hade väntat på länge. Vi sprang iväg.
Mitt mål var väldigt tydligt och hade varit det i ungefär ett och ett halvt år. En sluttid på 7:45. Det har stått på min dörr hemma. Det har inte varit någon hemlighet. Jag vet att jag kan klara det och i tanken hade jag redan varit där. Många gånger. Jag vet hur det skulle kännas. Under loppet och efter den härliga målgången. Men det är känslan och dagsformen som avgör om det är möjligt. Igår kände jag mig urstark. Men man måste också satsa ibland. Jag bestämde mig för att satsa lite högre efter att ha sprungit det första 10 km långa varvet på dryga 45 min. Detta var dock för fort. Skulle resultera i en sluttid på 7:30. Jag ville inte riskera något och bestämde mig för att åtminstone slå ned på tempot till 46 min och en sluttid på 7:40. Så fick det bli och tempot kändes bekvämt. Jag visste inte så mycket om min position första delen i loppet och det spelade inte heller någon roll. Jag skulle köra mitt lopp. Langningen fungerade, jag var pigg och solen gick upp över havet. Temperaturen uppskattade jag till runt 15 grader och lite varmare under den tid solen var framme, vilken hade den goda smaken att inte vara alltför intensiv och för det mesta täckt av moln.
Tio kilometer att springa tio varv på i Los Alcarzares på den spanska solkusten. Jag tar med er på ett varv som börjar vid hotellets entré. En kilometer på vägen förbi några restauranger stängda för säsongen och ett öppet café med några gröna stolar på torottoaren där några i lokalbefolkningen hejade under dagen. Två skarpa vänsterkurvor ned mot stranden. En lite jobbig sluttande högersväng och sedan 90 grader vänster och in på strandpromenaden vars beläggning var små plattor. Här var den bästa biten på tre kilometer med fin utsikt mot havet och palmer. En sträcka att se fram emot under varje varv. Vänster efter ett café och rakt upp på vägen en kilometer. Där vändning runt några koner och sedan ned igen med passering genom portalen för 5 km och dessutom peppande musik. Efter det höger förbi langningen. Man grabbade sin flaska i farten. Pillade bort den fasttejpade, gelen, baren, godisen, tabletten eller gröten medan banan fortsatte höger in på en gata med ännu mer säsongsavfolkade hus. Vänster sneddandes över trottoaren bakom containern eller runt containern och sedan strax vänster igen. Tillbaka nere vid havet blev det en 90 graders sväng åt höger, snart följd av vänster i en rondell och förbi ett hus med en skällande hund. Höger mitt emot en park och in på en raksträcka igen där man kunde se och heja på sina medtävlare som redan varit uppe och vänt vid konerna en kilometer upp. Ned igen och höger följt av höger igen på vägen några hundra meter innan banan svängde vänster och man såg hotellet. Här hoppades jag ha kraft att spurta på det tionde varvet. Högersväng, vänstersväng och sedan varvning efter vilken man sprang förbi den andra langningen.
Gjorde halvmaran på 1:36 och maran på 3:13. Kände mig pigg. Även efter halva loppet. Halvvägs är hemväg och den insikten ger lite extra energi. Energiplanen höll, jag fick i mig det jag skulle och tempot var fortfarande bra. Sprang och tänkte på hur det skulle kännas att persa. Större delen av loppet låg jag stundtals framför och efter en amerikanska och en japanska. Någon gång var jag uppe på position sju men det var inte långt till de framför mig. Jag åg dem i samband med varje vändpunkt där man hade 2 km att syna av tävlingsfältet. Bra för att ha koll, heja på andra och även bli hejad på själv. Takten hade blivit något långsammare. Sluttid på 7:40 ännu inom räckhåll men jag safade lite. Skön känsla att ha marginal. Det var många mil kvar. Fast snart bara en mara. Och sedan bara ett Lidingölopp eller om man hellre vill tänka ett långpass med Tjalve. Ett långpass med Tjalve kändes mer avslappnat.
Jag hade inte räknat med någon särskilt stor publik. Stället var ju avbefolkat. Men det var oväntat många som hejade under dagen. Speciellt vid varvningen. Man kände sig som en vinnare varje gång. Det gav mycket pepp. Några av de svenskar som undrade vad som stod på under flaggceremonin dagen innan på torget var också på plats. Sedan hade vi familjerna som inte bara hejade på André och Elov utan på oss allihop. Glada tillrop och svenska flaggor där de tycktes dyka upp överallt på banan som att de vore klonade. Elov har visserligen fem syskon, men verkade ha fler. Jag var glad och fick mycket leenden tillbaka. En bra taktik som genererar energi.
Efter halva loppet började de svenska killarna komma ifatt för att varva oss. Kul att se dem i vändpunkterna och när de sprang om. Men var fanns Jonas. Och framför allt, var hade Sofia tagit vägen efter sitt toalettbesök vid 20 km. Elov såg som alltid glad ut. Fritjof likaså. Men André såg ut att ha det tuffare och verkade väldigt fokuserad. Vid 70 km fick jag också problem. Energin fanns i kroppen, huvudet var med men benen pallade inte längre farten. Faktum är att de kändes som stockar som inte pallade särskilt mycket alls i löparsammanhang. Var stark nu Frida. Det är VM. Kämpa på. Räknade ut att om jag snittade 4:40 min på varje kilometer skulle jag klara 7:45. Jag började beta av kilometrar. Gick ok. 29. 28. 27. Någon blev långsammare. Lyckades kompensera med en snabbare. 25 km. Bara en fjärdedel kvar och ett kortare långpass för mig. Det blev dock fler för långsamma kilometrar än snabba. Men några prickades in. När jag hade två mil kvar skulle jag behöva springa de på 90 minuter. Insåg att jag inte skulle fixa det. Men jag var fortfarande pigg i huvudet. Klarade jag varje kilometer på 4:50 skulle jag åtminstone komma in på 7:50 och persa, resten fick bli en bonus. Skönt. Det skulle jag fixa. Vid varvningen skrek Peter att jag hade två japaner precis framför mig som låg sjua och åtta. De var nära under hela återstående delen av loppet. Det var japaner överallt, även strax efter mig. Japaner, japaner, japaner. En sprang om. Nia. På de två sista langningarna hade jag cola i flaskorna. Den hade jag sett fram emot och det var gott. En extra god chokladkula som jag fått av Tommy och hade tejpat fast på flaskan rullade iväg. Typiskt. Höll jag mig under femtempo skulle jag fixa 7:50.
Jag glömde berätta om regnet. Det kom efter halva loppet. Ett riktigt spöregn. Ett sådant som fyller allt som kan bli en vattenpöl till bredden. Kämpigt. Så snart vattnet var borta ur skorna sprang man in i en ny. Några gick att undvika genom innovativa sätt att ta sig över trottoarer och runt vändpunkter, men jag insåg att det snarare saktade framfarten. På den plattbelagda strandpromenaden blev det halt några varv. Men det var lika för alla. Fast regnet svalkade och efter det slutat blev luften skön. Vid ett tillfälle var jag själv på en kort gatsträcka. Trodde jag såg en fotoblixt. Men jag såg ingen fotograf. Efter några sekunder kom svaret. En mullrande åska.
Jag jobbade i motvind under sista varvet. Men det hade en mexikanska gjort hela dagen som i princip gick loppet. Holländskan som ledde loppet under de första varven hade också fått det tufft och börjat gå. Men varför tar man med sig en ryggsäck om man tänkt att vinna. Dessutom en rätt välpackad ryggsäck. Killen som fick kramp efter 2 km hade säkert inte heller haft någon rolig dag. Han som sprang barfota i början hade bytt till sandaler men det kan inte heller ha varit någon lek. Att springa 100 km är tufft hur man än gör det. Jonas och André hade brutit. Jag kämpade in i det sista och sprang in på 7:51:27. 38 sekunder från pers. Ett litet pers, men dock ett pers och som tia i världen efter att ha blivit omsprungen av en kroatiska 10 meter innan målgång. Det hade varit en lång resa med nya mål efter vägen och många insikter men de tar jag hand om längre fram. Loppet var över och nu skulle jag njuta av min prestation. Elov hade persat med 13 minuter och kom på 11:e plats och Fritjof på en fin 14:e plats. Sophia som jag inte hade sett senare delen av loppet hade haft magproblem, men krigade sig ändå igenom loppet och kom in på en fin 17:e plats.
Det är inte lätt att komma igång igen efter att ha suttit på en plaststol vid målgång och ätit aprikoser. Men det gick trots att jag var stelare än vanligt. Duschade och fortsatte med skumpa på balkongen där vi såg målgången. Solen hade kommit fram igen och det var en fin eftermiddag. I korridoren träffade jag Sydafrikas coach. Just nu läser jag Nelson Mandelas självbiografi, och det var roligt att få lite inside om dagens situation i landet. Sedan pratade vi lite löpning också. Att pilla i sig mat är också en utmaning, men restaurangen var öppen hela dagen och kvällen så vi åt lite grann i omgångar. På kvällens prisutdelning fick jag även medalj. Brons i den inte helt triviala klassen F35. En medalj med affektionsvärde då det i gravyren stod att det var en herrmedalj. Brasilianarna gick och delade ut USB-minnen med oklart innehåll, fransmännen störde talarna med högljudda skrattanfall och jag passade på att prata lite tyska. En brasilianare frågade vem min coach var. Coolt tänkte jag, han tycker jag var bra och ville ha lite stalltips. Det visade sig att han ville fråga Johan när vår buss skulle gå till flygplatsen dagen efter. Sedan gick vi med amerikanarna och norrmännen till en vinbar som hade öppet för oss. Där hade vi ett skönt häng och ägarinnan var så glad att vi var där att hon bjöd på lokalt dessertvin. Vi var kvar fram till ett och gick tillbaka till hotellet förbi dagens energistation där en man satt och tittade på fotboll på sin telefon och vaktade colaflaskor. Han satt kvar även på morgonen. Jag somnade gott.
Sedan var det bara hemfärd kvar. På flygplatsen skrev vi våra autografer. En beundrare hade skickat ett brev till Sophia där han bad att få en av alla. Med frankerat returbrev. Jag har haft ett roligt VM-äventyr och vill tacka alla fina landslagskompisar, ledare och team vi haft med oss. Även alla som hejat hemifrån. Det är oerhört mycket värt. Jag ser fram emot nästa säsong. Jag har redan tankar på hur den ska bli ännu bättre. Men först. Vila. Tänka på andra saker. Glädja mig åt 2016 års prestationer. Träna lite andra grejer. Bygga upp en längtan till att springa. Den finns redan där. Men den kommer att bli ännu större.
