Dryga 10 mil i en sopsäck

Ett av målen med denna italienvistelse är att täcka in hela klacken. Med bil, löpandes och med cykel. I går var planen att ta sig ned till sydspetsen och sedan hem igen längs östkusten. Som ni vet har inte vädergudarna varit med oss under dessa veckor, men enligt prognosen såg det skapligt ut. Tanken var tåg ned till Tricase. Helst hade vi åkt längre, men trots att tåget enligt uppgift skulle gå till Leuca, gick det inte att hitta info om det på internet. Åt frukost och cyklade till tågstationen.

Visste att tåget söderut skulle vara ett dieseltåg som stannar vid varje mjölkpall och att man inte kunde köpa biljetter från den vanliga biljettluckan. I den vanliga tågluckan kunde vi inte få info. Ungdomarna utanför såg mest skrämda ut och en sopgubbe pekade i alla riktningar. I efterhand förstod vi att han trodde vi skulle cykla till Leuca. Till slut hittade vi en kille som visade oss att till detta tåg köpte man biljett i kiosken och att det skulle gå från spår 6. Solen sken från en klarblå himmel. Vi hann med. Detta skulle bli fint.

Inne i vagnen fanns det jättebra cykelställ, där man kunde hänga sin cykel. Vi satte oss ned och studerade landskapet och de byar vi åkte igenom. Olivträd. Oändligt mycket olivträd. 260 liter oliver går åt till att tillverka 30 liter olivolja. Stenmurar. Kaktusar. Det började regna. Började regna ordentligt. Det positiva var att tåget gick nästan ända ned till spetsen, till Gagliano del Capo. Rullade genom stan och kastade oss in på närmsta fik. Redan blöta. Regnet verkade inte planera att sluta. Vi drack kaffe, åt croissanter och hade ett öråd. Något tåg verkade inte gå tillbaka. På andra sidan gatan låg Eurospin. Köpte sopsäckar, bröd och bananer. Personalen och gästerna tittade märkligt på oss när vi började klä in oss i plasten. Till vår glädje slutade det regna när vi var klara och vi gav oss iväg söderut.

Here we go. Cykelkläder modell 2.0.

I Leuca, så långt söderut man kan komma i Italien, var det väldigt vackert. En slumrande sommarstad med palmer och mysiga sommarlägenheter vid havet. Några människor var ute och promenerade. En man sålde bröd från en skåpbil. Båtar låg på rader och väntade på sommaren.

Från hamnen ledde en pampig trappa upp till en av de viktigaste italienska fyrarna. Vi tog cyklarna på ryggen och bar dem de 286 trappstegen upp till fyren.

Vände sedan tillbaka norrut längs kusten. Jag var förvånad över variationen i landskapet på klacken som ändå bara är ett ca 20 mil långt och 4 mil brett område. Här var det kuperat med branta klippor ned mot det blå och skummande havet. Ett bedårande fint landskap. Cyklade genom flera fina små byar och städer som klättrade på klipporna. Nya och gamla hus och slott. Genuint. Magiskt.

Sockar på händerna och svart plast på fötterna. Hej vad fint det är här.

Till hagelstormen kom. Himlen öppnade sig. Först bara regn. Sedan hagel. Det kom från sidan. Ena örat fylldes. Det smattrade på hjälmen. Vattnet forsade på gatan. Plastsäcken på ena skon lossnade och ville in i kedjan. Slet bort den. Det var 23 km kvar till Otranto, och ytterligare 45 km hem till Lecce. Det slutade efter 20 min. Planen var att äta lunch i Otranto. När vi kom dit var vi visserligen torra på armar och ben. Tack och lov för funktionskläder. Men att stanna. Sitta ned. Sedan komma igång igen. Nej vi fortsatte. Bananerna var slut. Men vi hade inplastade chokladcrossianter med evighetslångt hållbarhetsdatum i ryggsäcken. Åt dem och cyklade på.

Mellan regnskurarna kan det vara himla fint.

Det positiva var att vi hade medvind och att landskapet fortfarande var njutbar. Med 3 mil kvar började det regna igen. Vattnet forsade på gatan. Lite läskigt när man då inte ser ojämnheter under vattnet. Klockan var närmare tre och den mörka himlen gjorde att vissa gatlyktor hade tänts. Vi kämpade på. Regnet avtog men lämnade oss inte. Fast det var hemväg och hem tar man sig alltid. På mina händer hade jag ett par blöta sockor. Vänstra handen hade domnat av. Men växlarna sitter på höger. En mil kvar. Nu var det nära. Mark vi tidigare hade cyklat och sprungit på. Tog det försiktigt genom stan. De italienska bilisterna är oberäkneliga. Tittar inte alltid åt båda håll när de kör ut. Öppnar plötsligt en bildörr mitt i gatan. Dessutom hade det börjat skymma.

Vi kom hem. Efter 107,6 km och fem timmars cykling. Gjorde en riktigt god carbonara. Öppnade en flaska rödvin. Duschade varmt. Tände ljus. Vi är i Italien. Vi har nästan täckt in hela klacken. Denna tur var stundtals magisk. Några dagar kvar. Några outforskade områden.

Hemma. Källsorterade våra cykelkostymer. Här är man noga med källsortering. Organiskt. Glas och metall. Papper. Plast. Olika sopor ställs utanför dörren olika dagar. Imorgon är det plast.

Ps Glöm inte att det finns löparäventyr alla kan följa med på! Jag har platser kvar på resan till Berlin halvmarathon den 2 april. Häng med på en rolig helg i den fantastiska staden tillsammans med andra härliga löpare. Info och anmälan på www.loparaventyret.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *