Det sitter mest i huvudet

Hur fasen ska jag lyckas att springa en mara på 2:48 och 100 km på 7:45 ligger jag här i gräset och funderar på. När det var smått segt att jogga till affären och köpa sallad. Men jag vet att det är möjligt. Alla resultat detta år pekar på att det är möjligt. Men hur viktigt är det att fixa. Vad spelar det för roll. Kanske skulle lägga ned satsningen och bara pilla naveln, dricka rosévin och grilla hela sommaren. Men det mesta sitter i huvudet. Man kan bestämma över sina tankar. Inte bara gällande träning. Också gällande livet.

En del vet precis hur de vill leva sitt liv. De har vetat det hela tiden och är trygga i det. Sedan kanske det inte alltid blev som det var tänkt av olika anledningar, men strävan finns där. Andra har inte en aning. Stundtals känns det rätt. Men det är ändå något som skaver. Det är inte lätt att söka när det man letar efter ännu är obekant. Som när jag letade efter frysta fiskar tillsammans med en abbot i en lägenhet i Armenien för två år sedan utan att veta att det var just fisk vi letade efter. Men utgå från en situation när det kändes som bäst. Vad var det som gjorde att det kändes bra. Försök framkalla den känslan igen. Jobba vidare utifrån det. När det gäller träning. Se till att ge dig de rätta förutsättningarna gällande tidsplanering, förståelse från andra, mat, sömn, den träning du tycker är rolig och de rätta belöningarna.

Många källor till fel och obekväma situationer handlar om kommunikationsbrist. Det är lätt att leva i en drömvärld och hoppas andra ska förstå vad man vill, eller kanske ändra sig och tycka som du. Jag har gjort det felet massor av gånger. I slutändan har jag insett att massa onödig tid har spillts. Tid då man skulle ha kunnat må bra på annat sätt istället. Du kan inte förändra någon annan utom dig själv.

Kommunikation. Om inte jag diskuterar dagsform och känslan i kroppen kopplad till min träningsplan med min tränare har han ingen aning om hur träningen går och kan anpassa den åt mig. Han eller hon springer inte passen. Det gör jag. Jag är chefen, och tränaren har jag anlitat för att stötta mig. Tränaren bestämmer inte. På samma sätt måste du kommunicera med människor runt omkring dig, och även med dig själv. Många obekväma och ledsamma situationer går att förebygga genom att man pratar om varandras förväntningar och tankar om saker och ting. Men ingen annan bestämmer över ditt liv. Det är det du själv som gör. Du väljer din partner, du väljer din arbetsplats, du väljer hur ditt liv ska se ut och du sätter upp dina träningsmål. Du bestämmer.

Lite filosoferande i gräset innan jag åt salladen jag sprang hem med.

Detta måste man komma ihåg även när det är motigt. Det säger sig själv att det inte är roligt precis hela tiden när man springer 100 km. Det gör ont ibland. Du blir trött. Men jag har valt att springa den sträckan. Att ställa mig på startlinjen. De upp emot 20 timmar jag tränar i veckan tar jag mig igenom för att få delta i mästerskap på denna distans. Jag vill vara med i landslaget i ultralöpning. Detta förklarar jag för mig själv när jag får en svacka. Jag har valt. Jag gillar att springa. Jag får vara med. Men jag behöver inte. Att tävla är för mig leveransen efter allt slit. Träningen är gjord, jag kan inte göra mer, det gäller bara att ge järnet och sedan kommer belöningen.

Man kan bestämma över sina tankar. När det känns motigt är det lätt att grotta in sig i det dåliga och tycka synd om sig själv. För visst är man värd att ge upp om det är jobbigt. Man kommer slippa smärtan. Man kommer slippa att må dåligt. Man kommer slippa den negativa stressen. Stopp. Detta kommer inte göra dig starkare. Ger man upp är det väldigt lätt att starta ett negativt mönster. Att ge upp kommer ligga väldigt nära till hands nästa gång också. Detta beteende bygger inte uthållighet eller gör ditt pannben starkare. Ge inte upp. Välj en annan känsla. Under mina många rundor i Sverige och runt om i världen har jag sprungit på många fina ställen. Jag har haft en bra känsla och jag har velat fortsätta hur länge som helst. Denna känsla vill jag komma tillbaka till när det känns motigt. Det finns en passage på ett av mina favoritpass. Jag springer in på en grusväg och över en gårdsplan med en liten stuga och ladugård. Det är idylliskt. När jag passerar den platsen har jag dessutom mindre än hälften kvar av rundan innan jag är hemma. Där har jag alltid en bra känsla. Till den gårdsplanen vänder jag allt som oftast tillbaka när det känns tufft. Jag framkallar den känslan. På samma sätt kan du välja hur det ska kännas. Fundera över en situation där det alltid känns bra. Framkalla den och känn hur de positiva känslorna tar över de negativa. Snart är du förbi det onda och kan blicka framåt. Du bestämmer hur det ska kännas.

Fysiskt klarar vi i princip hur mycket som helst. Självklart med hjälp av en del träning. Men det tuffa jobbet gör vi mentalt. Det mesta sitter i huvudet. Personligen vet jag att jag kan springa fortare men det gäller att våga. Våga pressa sig till det inte känns behagligt längre. Våga tro att man ska orka alla intervaller även om man går ut hårt. Det är lätt att fega. Men om jag aldrig testar kommer jag inte få veta. Jag är inte riktigt där än. Men jag vet att det fungerar på det viset. Vad synd det vore om man aldrig testade sin gräns i livet. Så mycket styrka som skulle gå förlorad. Om du är rädd att gå in i väggen. Börja tänja lite på gränsen då och då. Pressa dig försiktigt. Gör lite till varje gång och se var det leder. Känn efter och bli glad över hur mycket längre du har nått. Det motiverar till att fortsätta. Att vinna över sig själv motiverar till att fortsätta, och man utgår alltid från sina egna förutsättningar.

Ikväll ska jag träna på att bli trött. Det är brödrostlopp i Söderköping. Kanalrundan 5 km. När man tävlar pressar man sig lite mer än under träning. Tävling är bästa träningen. Passa på att nyttja alla fantastiska lopp i din omgivning som ideella krafter ser till att erbjuda. Stöd föreningslivet. Om du inte övar på att tävla kommer du inte lika bra förberedd till ditt lopp där det verkligen gäller. Man måste träna på det man ska vara bra på. Ikväll ska jag försöka persa banan. Kanske vinna. Det sitter mest i huvudet. Och när det känns tungt ska jag bita ihop och säga till mig själv att det är denna korta stund av smärta som kommer att få mig till 2:48 på maran i Warsawa den 24 september.

Kolla in tävlingskalendern och planera din sommar efter några trevliga lopp: http://springlfa.se/loparkalender-2017/

Följ med till Libanon i november: http://www.loparaventyret.se/resor/

För dig som vill följa med till Warsawa och springa maran åker jag lördag-måndag (loppet är på en söndag) och ordnar med boende, startplats och sightseeing. Maila snarast intresse till frida.sodermark@loparaventyret.se

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *