Achtundvierzig Stunden Berlin

Tjoho. Så var det dags igen. Två dygn i Berlin. Landade i söndags vid fem och det är alltid en speciell känsla att sätta sig på flygbussen och åka in till stan längs bekanta gator. Man känner även den välbekanta lukten av Berlin. Det är som att komma hem. Åkte till en kompis och vi gick direkt ner till en restaurang i Charlottenburg. De visade såklart fotbollsmatchen. Vi irriterade de andra sällskapen med vårt prat. Men man får prata på restauranger och vi hade mycket att prata om. Exempelvis hennes historia om när en dopingkontrollant inte fann på någon annan råd än att följa med till hennes hotellrum för att få till ett godkänt prov. Kontrollanten sov dessutom över i hennes dubbelsäng. Många andra saker avhandlades och Tyskland vann med 3-0. Jag såg i alla fall ett av målen. Om inte Sverige levererar är det tur att man har ett annat land att hålla på. Heja Tyskland.

När jag vaknade hade hon redan åkt på tjänsteresa och jag hade lägenheten för mig själv och ett Berlin som bara låg där ute och väntade. Gjorde lite yoga innan frukost men i övrigt var det vilodag.  På förmiddagen satt jag inne och jobbade med fågelkvitter utanför de stora fönstren i sekelskiftsvåningen. Även om jag varit i staden hur många gånger som helst finns det alltid nya gator att gå på och områden att upptäcka. Jag gick i riktning Nollendorfplatz, i solen, genom gaykvarteren och affärernas utbud, flaggor och affischer visade tydligt vilka som var extra välkomna in. Tog tunnelbanan till Senefelderplatz i Prenzlauerberg och hämtade en annan kompis som hade brutit tån. Vi åt lunch på vår favoritvietnames vilket jag hade längtat efter. Jag följde sedan med och hämtade hennes son på skolan. Den var väldigt lik en svensk skola både utvändigt och invändigt även om den var upprustad från det forna DDR.

Sedan fortsatte min dag på olika cafeér där jag planerade inför framtida jobb. Apfelschorle på Schwedter Strasse, milkshake i Kastanienalleé. När jag blev hungrig igen åt jag falafel på Babel som sägs göra de bästa i stan. Jag läste min bok med folklivet och den arabiska musiken i bakgrunden. Sen gick jag på bio mitt över gatan. Men innan dess såg jag en innergård som såg väldigt grönskande ut. Jag gick in. I Berlin är det vanligt med flera innergårdar efter varandra och de kallas hinterhöfen. Det kan vara som att komma in i en annan värld, långt ifrån stadens puls. Som här. Med träd, blommor, nedgrävda cyklar, trädgårdstomtar, glitter och andra fantasifulla detaljer. Bion, Lichtblick Kino, såg ut att ligga i ett ockuperat hus likt det lite längre ned på gatan. Den var också väldigt alternativ som skenet skvallrade om. Jag gick in i korridoren förbi maskinrummet, där en liten kille bytte rulle för hand och en stor man i alldeles för litet linne stod och såg läskig ut i ett hörn. Det visade sig att jag skulle få hela den lilla bion för mig själv. Ett långsmalt rum med retroinredning. Jag kunde prassla hur mycket som helst. Såklart åt jag Haribo Colorado, det gör jag alltid i Tyskland. Köpte den på Lidl innan föreställningen samtidigt som en kille i tights med leopardhuvuden på stod och försökte övertyga en stackars kund om att hon hade ätstörningar. Det såg hon inte ut att ha, och inte såg hon särskilt nöjd ut över situationen heller. Till mig sa han bara att jag såg ut att dagdrömma. Vilket jag kanske gjorde. Filmen var en tysk produktion, Ett drama där en far, son och sonson inte alls förstod varandra vilket ledde till ledsamheter. Sedan tänkte jag gå till Hackescher Markt för att ta S-bahn tillbaka. Detta borde inte ha vållat några särskilda problem. Men jag lyckades gå in en cirkel vilket inte var särskilt oangenämnt i den ljumma sommarkvällen. Framme vid stationen var jag glad att den fulla engelska skolklassen inte skulle åt mitt håll, och det var skönt att slå sig ned, spana ut i mörkret och se tåget åka förbi Tiergarten där jag en gång bodde som student. På väg hem till fots passerade jag den upplysta Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche. Den bombade kyrkan som numera är renoverad och kan stå kvar länge till som ett monument efter andra världskrigets förödelse. Somnade gott.

En dag i Prenzlauerberg. Cafeér. Stadtbummeln. Bio. Mat. Jobb. Häng. Vila. Insupa atmosfären. Vila.
En dag i Prenzlauerberg. Cafeér. Stadtbummeln. Bio. Mat. Jobb. Häng. Vila. Insupa atmosfären. Vila.
Vart tar du vägen när det är krig hos dig?
Vart tar du vägen när det är krig hos dig?

Förra veckan var jag väldigt trött. Liksom sovatrött. Inte trött i kroppen, men det kändes tungt att springa och jag kände mig energilös. Idag var det dags att springa igen vilket efter vilodagen började med en jogg på 8 km på måfå längs gator i närområdet. Kändes fint. Stannade på ett bageri och köpte frukostbröd.

Nya rundor. Nya parker. Samma fina och spännande Berlin.
Nya rundor. Nya parker. Samma fina och spännande Berlin.

Jobbade sedan några timmar. Fantastiskt att man kan ta med sig kontoret överallt och jag har fått massor gjort de här dagarna. Sedan gav jag mig ut på dagens andra pass. 12 km i växelvis 5:00/km och 4:15/km. Första kilometern förbi Zoologischer Garten. Sedan när det skulle gå fort var jag redan i Tiergarten. Ett mycket bra ställe att springa fort på. Stor park där du får ihop minst en mil endast genom att springa i ytterkant. Jag höll min plan och passerade på lummiga stigar, i folkvimlet vid Brandenburget Tor och bort till monumenten som egentligen hör till slottet Charlottenburg, bara det att det växt upp en stad däremellan och man numera inte alls ser det naturliga sambandet. Snabb dusch och sedan vidare till Görlitzer Park. Förbi knarklangarna för att hamna i en 4H-gård. Kontraster. Där hängde jag med mitt gudbarn och hennes familj. Getter, hönor och andra smådjur som matades med några slags hemmagjorda pellets. Sedan gick vi vidare genom Kreuzberg och hämtade falafelrullar på Sanabel, en kär favorit. De åt vi i solen nere vid vattnet bakom East side gallery. Ett kilometerlångt murstycke där konstnärer fått skildra den delade staden och världen på sitt sätt. Fin eftermiddag. Sedan var det dags. Dags att åka vidare. Med en bra plan inför nästa års Berlinresa där du kan följa med. I samband med halvmaran den 2 april. Men jag ska inte hem. Utan vidare på andra äventyr nere på kontinenten. Häng på. Jag skriver snart igen.

Eftermiddagshäng on the west side of the east side wall. På västra sidan äger just nu en fotoutställning rum som speglar kriget i Syrien. Gripande. Berörande. Hemskt.
Eftermiddagshäng on the west side of the east side wall. På västra sidan äger just nu en fotoutställning rum som speglar kriget i Syrien. Gripande. Berörande. Hemskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *